Att komma ut
För tre dagar sedan tyckte jag att det blogga var det töntigaste som fanns. Det här sa jag ofta och gärna, men precis som en äkta smyghomo som trycker långt inne i den djupaste garderoben med en hög gayporr-tidningar, läste jag både den ena, andra och tredje bloggen. Eller läste och läste, följde lite halvt slaviskt.
För tre dagar sen skrev jag det första inlägget, men utan att någon fick adressen. Helt anonymt, ingen bild, inget namn. Det tog ca 55 minuter innan jag avslöjade adressen till person nr ett. Två timmar till nästa. Nu har jag bloggat i tre dagar och redan tjatat, tjatat på kompisar att gå in och läsa.
Igår satt och klickade upp sidan som visar min blogg-statestik ungefär 20 gånger i timmen. Jag hade sex unika läsare, SEX UNIKA LÄSARE! Woho!
Ge mig en vecka. Max. Sen sitter jag här, med stort foto på mig själv, fullständigt namn, telefonnummer, mailadress, bostadsadress och, självklart, en länk hit från min facebook.
Så jag gör det nu. Jag orkar inte sitta och trycka i den där gamla kvava garderoben längre, Blondinbella, jag älskar dig!
Kommentarer
Postat av: Ms Brown
Wow!! Helt rätt!!
Trackback
