Låt mig vinna
Jag är en tävlingsmänniska. Inte en sån där hederlig som anser att sport är religion och inte heller den sorten som undviker alla typer av tävlingar eftersom en förlust är ett sådan hårt bakslag. Jag tillhör tredje kategorin, typen som älskar att tävla, och som gör vad som helst för att vinna. Fusk är fint. Samvete är någonting som försvinner i samma sekund som spellådan öppnas.
För ett par år sedan hoppade jag säck på midsommar. Eller jag gör det varje år, men just den gången stukade jag foten i samband med tävlingen. Mamma skämmdes lite efteråt och sa att det var väll typiskt. Jag fick skylla mig själv, eftersom jag var den enda som såg allvaret i situationen och gick ut alldeles för hårt. Vid ett annat tävlingtillfälle fick jag bästa kompisarna och en oerhörd skuldkänsla (jepp, ibland kommer den) på mig efter att ha fuskat i det fruktade spelet "bästiskampen". Jag var ingen bra bästis, tydligen.
Idag var det tävling på skolan. 7:orna mot 8-9:orna. Jag fick vara med de små. Det var godisätartävling, handen i slajm, hela havet stormar och nån bollsport. Jag vann. På godisätartävlingen vann jag. Och jag har aldrig aldrig varit så stolt. Hur det gick på resten av grenarna spelar inte så stor roll. Alla vet ju att godis, det är grejen som räknas.
Kommentarer
Postat av: M.
jag är verkligen inte förvånad, varken att du vann eller att det var på godisätartävlingen du gjorde det! haha, heja Monica!
Trackback
