Oh Susie

Jag tycker inte att julen är så mycket att hänga i granen (OBS: jag fick till en liten ordvits). Visst, det är trevligt och glatt och allt sånt. Och ja, jag gillar stearinljus överallt och ja, jag gillar att ha på min fina kläder och ja, jag tycker om lukten av barr och få öppna paket med glada färger och glittersnören som man sen kan sätta i håret. Men alla måsten och pressen att man ska ha "SÅ. HIMMLA. TREVLIGT" kan jag kräkas på. Och presenthysterin. Hua! alltid är det någon liten familjemedlem som ensam står kvar på listan över de man ska köpa julklapp och alla affärer med bra presenter i gapar tomma och fantasin bortflugen och bosatt i ett annat universum, bortom jul. MEN. Igår var jag hemma hos Bästis och spenderade lördagskvällen i hennes soffa och runt hennes middagsbord. Där var det mys på hög nivå, men julstjärnor som sattes upp i fönstera, peppisar som serverades och lussebullsdeg som stod på jäsning. Plötsligt blev julen väldigt fin och glad, och att vakna upp på första advent och knapra i sig i en lussebulle, alldeles nybakad från ett hem av finhet och kärlek kändes som någonting jag faktiskt kan stå ut med.

Här har man gått och blivit husmor! Idag har jag slagit på stort och ställt till med bullbak. Fyra plåtar har swushat ut och in ur min ugn och nu finns det ett berg av vanilj- och kanelbullar på diskbänken. Samtidigt som jag knådat och kavlat med en gammal (och tom) vinpava har jag enmansvalsat runt till Evert Taube. Ensamtid är det finaste som finns, och bäst är den om det finns en dubbelsats bulldeg i närheten.

I söndags gick jag upp toktidigt. Jag krälade mig ur sängen och drog på mig raggsockor och gummistövlar med mycket slit. Och inte gjorde jag det här för att jag behövde det utan för att jag ville. Jag hängde nämligen med fröken Em och hennes familj ut och orienterade. Jag skriver det igen, orienterade. Ut i skogen knatade vi och hittade kontroll efter kontroll. Eller check points som det heter på orienteringsspråk. Jag hittade en handikappsanpassad, men tro inte att jag misströstar för det. Sist jag gjorde något liknade så gick bästis och jag vilse och hela årskursen (det var många år sedan) fick gå skallgång efter oss. Tydligen så tyckte jag att det här var så roligt att jag ringde idag och frågade om vi kunde göra om det innan fotbollen. Vad blir nästa steg? Kommer jag komma till skolan i joggingbyxor och pannlampa och hälsa med orden "tjoflöjt"? Isåfall får ni kasta till mig en chokladkaka och ett stycke smakiga teveprogram. Mitt vanliga liv är alldeles för bekvämt för att bytas ut.

I fredags var jag på maskerad och för att göra mig själv lite mer festlig (och ta bort fokus på min nästan nakna kropp) så drog jag på mig en lila peruk. Jag kände mig råhet och ville knappt ta av mig den när jag skulle sova. Dagen efter vankades det familjemiddag och självklart satt peruken där den skulle och täckte mitt trista, vanliga hår. På vägen hem på kvällen gick jag och smidde planer hur jag alltid skulle ha lila page och börja bära det nya håret på skolan. Jag väcktes ur mina dagdrömmar av två ordningsvakter som tyst sa till varandra "inte mycket som händer ikväll, bara en transa som är ute och strosar". Nu hänger peruken på en hållare i fönstret.

Idag köpte jag årets första julklapp. Jag brukar alltid sköta julhandeln den 23e december men i år tänkte jag börja i tid. Det blev en klänning till mig själv. Om jag hoppar av min utbildning till våren och inte kommer in på det jag vill börja på tänkte jag åka ner till frankriket med syrran och där ska jag strosa runt i min nya, fina klänning med rosett och veck. Och då kommer jag känna att jag gjorde alldeles rätt, för man kan inte känna något annat när man har en sådan skapelse på sig.

Mamma tycker att jag kan hantera vardagen trots att jag snusar. Jag tror att min mamma tror att snus är knark.

I min nystädade lägenhet kan man röra sig på ytor man förut inte har kunnat vara på. Mina 24 kvadrat är nu 24 kvadrat och inte 20 plus en stor skräphög. Nu kan man sitta på golvet bakom sängen, på ett fårskinn med datorn i sängen och spela "Leaving on a jet plane" på gitarren. Då mår man bra och blir glad i hela magen. Så glad att första bilden här på bloggen dyker upp.

Jag är världens sämsta på att städa. Jag har plockat på mig skräpglasögonen och hängt flitens gnista över mitt huvud. Jag har även plaserat en stor sopsäck vid högen bakom sängen som har blivit ett inferno av skräp. Men vad upptäcker jag mig själv göra? Jo jag sitter och skapar rosetter till håret av gamla kassettband. Så nu måste jag hitta ny plats i badrumsskåpet istället. Jag är för kreativ för det här. Kreativ är i den här bemärkelsen ett synonym till för blödig för att kasta fina prylar. Fina prylar är i den här bemärkelsen en synonym till skräp.

Jag har en kompis som har en sambo som jobbar på Cloetta. När man kommer hem till dem så får man äta hur mycket choklad man vill. Och han har inte bara ett bra jobb, han är snäll också. Idag skickade han med en hel påse Polly till skolan. När jag blir stor ska jag också ha en sambo som jobbar på Cloetta.

Igår spenderade jag min sjuklingdag i tvättstugan. Efter att i fyra timmar ha sorterat, tvättar, torkat och slutligen vikt sju maskiners tvätt så var jag så slut att jag trillade ihop. Då började det rycka i ena ögat. Det var inga trevliga ryckningar, som när man helt ofrivilligt råkar flörta med någon på stan, nej det var en stickande känsla som gjorde ont. Trodde att det måste vara ett trötthetssyndrom och tänkte inte så mycket mer på det. Men i morse när jag vaknade så upptäckte jag att det visst bara var ena ögat som ville titta ut på den nya dagen. Det andra var igensvullet och rött. Nu är det så illa att jag har gått och blivit finnig tonåring på en begränsad yta i mitt ansikte, närmare bestämt under mitt undre ögonlock.

Det värsta med att vara snusare är när man är sjuk. Varenda gång jag vaknar upp med gröt i hjärnan och feber i lederna så är min dosa osvikligen nästan tom. Nu är det bara en liten prilla kvar och klockan är inte ens kväll. Det betyder att jag måste hasa mig upp ur sängen, kränga på mig kläder över pyjamasen och dra mig till konsum. Där kommer jag även köpa en stor ostbågepåse (bara för att jag kan) och så kommer jag ligga här i kväll, men sängen full av smulor och magen äckligt uppsvullen och illamående. Det här är alltså priset för att man ska vara självständig och bo ensam?

I vanliga fall så tycker jag att tröstätning är någonting förkastligt. Man ska inte äta när man är ledsen, då ska man bli tröstad. Men de dagar då man inte har sovit natten innan för att man har äckliga sömnproblem och för mycket i huvudet, gjort skit ifrån sig på en tenta men egentligen kan och känner i hela kroppen att det här är en ledsam dag, ja då tycker jag inte att det är mer än rätt att man får finaste lunchen av sig själv serverat på tjusigt porslin och sen tvåhundra gram apelsinkrokant som bonus.

Jag ska städa och diska och tvätta akvariet och boka tvättid och leta upp ett par bkinitrosor från längst in i garderoben och sy fast en knapp på vinterkappan och slänga massa tidningar. Och så ska jag till en kompis och hjälpa henne att måla om i nya lyan. Och ja, ni gissade rätt. Det är tentatider på gång.

Ibland när jag läser en bok som jag verkligen gillar så kan jag sjunka in i den så väldigt att jag glömmer allt annat. Just nu har jag återigen satt tänderna i Harry Potter (nej, jag har inte tagit en tugga av den stackars pojken, utan jag har börjat läsa boken igen) och nu är det så illa att jag har lagt mobilen på ljudlöst och glömt bort att göra läxor. Men tänker jag efter så spelar inte det någon roll, för när jag blir stor ska jag nämligen bli häxa, det vet jag. Och jag vet dessutom att om någon av mina elever skulle läsa detta så skulle de skriva "hur kan man bli någonting som man redan är?". Men den bjurrar jag på.

Jag var och red idag för första gången på åtta år. Kom till stallet iklädd 11-åriga syrrans braller och hoppade upp på en megahög häst. Det var så fruktansvärt kul och jag fick höra någonting jag aldrig har hört förut. Läraren sa att jag rider väldigt prydligt och ordentligt. Jag! Slarvmajan som aldrig har lyckats med ett helt dressyrprogram. Tyvärr hade jag glömt någonting innan jag klättrade upp i sadeln. Jag har förträngt den pumpade smärtan som uppstår i ben och rumpa när man måste sitta haft i spagat i en knapp timme. Så nu sitter jag här hemma och känner mig som en cowboy, men inte vilken cowboy som helst, utan en PRYDLIG sådan.