Oh Susie

Jag är nyss hemkommen från värmlandet och under de senaste dagarna har jag fått lära mig något nytt om mina medresenärer. Både fröken Em och fröken L har visat sig vara notoriska lögnare, tvättäkta mytomaner skulle man kunna säga, och Lilla Hunden visade sig vara en riktig varg som har problem med blåsan under sitt pudelfodral. Fröken Em berättade inlevelsefullt på ditvägen om ett McDonalds med exemplasiskt dålig sevice, men när vi skulle inspektera det visade det sig ha bäst klass i Sverige. Hon berättade även om de galna hundarna som konstigt nog var knäpptysta när vi gick förbi. Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Fröken L hade med sig en kamera som enligt henne aldrig behövde laddas eftersom batterierna var av superkraft, tänk tusen duracelkaniner. Typsikt nog råkade den dock dö mitt under ett förevigande av stjärnhimmelen. Lilla Hunden sprang mest runt och var galen, åt bajs och kissade i sängen. Och vad lärde jag mig om mig själv under denna underbara tripp back to nature? Jo, att jag är en hejjare på monopol som njuter av att se mina vänner ruinerade och att jag dessutom är en naiv jävel om går på alla rövarhistorier. 

I morgon ska jag åka bil med två kompisar i tre timmar. Fröken L och jag ska med fröken Em till hennes landställe. Där ska vi vara till på torsdag och göra sådant som man gör på landet, typ promenerar, spelar spel och lär sig allt man ska kunna om engelsk grammatik. Synd för dem att jag nu sitter och planerar för fullt hur vi ska sitta i bilen och sjunga en "early morning singing song" precis som i Hair. Bli inte förvånade om jag skriver någonting här i morgon eftermiddag. Isåfall betyder det bara att jag har blivit utslängd från bilen och är på vandring tillbaka i stan. Men det gör inget det fins säkert en fin musikalsång som handlar om att gå. Jag ska nog spana Annie ikväll och hitta lite inspiration. Och ni, glöm inte att the sun will come out tomorrow!

Jag bor fortfarande kvar i mammas hus, men nu enbart tillsammans med syster M, hon den äldre (och Lilla Hunden såklart). Jag känner dock nu att det är dags för mig att flytta hem igen. Som genom ett mysterium har plötsligt alla femtiotalsblåsor och flätor i håret försvunnit och istället blivit ersatta med utsvängda JEANS (jag som inte burit byxor på rålänge, förutom det paret som syrran fick mig att köpa i förra vecka) och mittbena där luggen är gömd bakom ett pannband. Det är nog på tiden att jag stänger av Hair, dra av mig sjuttiotalet och slå en pling till mitt gamla jag och fråga om hon är redo att ta mig tillbaka.

Igår var det mys i lilla familjen. Vi dukade upp med jordnötsringar och sen kom kompis T över med chips och den farliga drycken coca-cola. Farlig på så vis att vi alla systrar blir berusade av så mycket flytande socker. Inte nog med att syrrorna blev alldeles fulla i fan och sedan i princip slocknade med kläderna på, det blev även bakis idag. Vi for på kalas ute i täby, som slutade så snörpligt att den hästgalna syrran stoppade i sig hästkött och den andra blev alldeles kräkfärdig. Så vi tackade för oss en kvart efter vi kommit in (den kvarten hängde vi på toa) och la oss sedan i soffan hemma och spanade film. En äkta bakisdag med andra ord. Och mina systrar är nio och elva. jag tror inte att det är bra för dem att bo med mig.

Jag hänger i mammas hus med småsyrrorna, de kom idag och ska bo med mig i en vecka. Det här är dagens repliker:

Sitter som den fröken jag är och rättar uppsatser. 24 elever har skrivit brev i engelskan till sina stora idoler och nu är det upp till mig att läsa, sätta betyg och skriva kommentarer. För att orka med denna uppgift en torsdagskväll när Lilla Hunden är ovanligt gosig och jag extra trött så har jag införskaffat en påse godis och ett paket kakor. Jag kommer bli världens tjockaste lärare. Mitt ända bantningsknep om ett par år kommer vara att inte ge eleverna läxor. Jag kommer bli så älskad!

Jag håller på att lära Lilla Hunden att lyssna på kommando. Känns på någon sätt så väldigt fel att stå och domdera "Ligg! Ligg!" och "Kom när jag säger ditt namn!" med bestämd röst.

Fick häromdagen höra av en elev att jag var dum i huvudet, sjuk, knäpp, en idiot och den i princip värsta människan på jorden. Det är så spännande att vara lärare tycker jag, man får lära sig så mycket nytt om sig själv som man inte visste.

Inte nog med att jag är klassens studentrepresentant, nu har jag även gått och blivit ämneststyrelsens studentrepresentant. Jag sitter alltså numera i det beslutstagande organet. Jag är en sån tönt. Och jag som trodde att jag skulle hoppa av.

Jag känner mig som värdens hemskaste matte. Jag är inte så värst förtjust i djur, men har två fiskar som jag älskar väldigt mycket. (Jepp, jag älskar min fiskar. På riktigt. Kalla mig crazy fish lady om du vill, men så är det). Ett typ av djur som jag är fruktansvärt rädd för är hundar. Mamma har en hund, men efter mycket om och men och sprutande tårar så blev vi polare. Nu drar mamma till Mexico och jag har blivit med barn och hund. (Nope, jag är inte på smällen. Fick mina syrror). Vad gör jag då? Jo, jag tar mitt pick och pack och drar till Lilla Hunden och lämnar mina stackars blubbande vänner själva med en tvåveckors matkaka. Jag känner mig falsk. Falsk, men med extremt dåligt samvete. Och fortfarande för två fiskar. Nu ska även jag börja kalla mig för crazy fish lady.

Igår släpade jag mig till stallet. Syrran hade dressyrtävling och jag kände att det var dags för mig att möta mitt förflutna och återigen knata runt i de gamla stallgångarna där jag så många gånger har bråkat på hästar, släpat hö och sköljt bett i iskallt vatten. En halv sekund tog det, och jag var fast igen. Jag satt på läktaren och tänkte "snygg, samlad galopp" och "driv lite mer nu älskling, använd skänklarna". (För er som inte är gamla inbitna Wendy-slukare så betyder skänklar människoben på hästspråk). När jag sedan fick sadla av en liten ponny och borra in näsan i hans varma hals så häll jag på att smälla av. Hur långt in jag än har försökt dölja den lilla galna hästbruttan med flätor och helskodda byxor så har hon äntligen hittat sin väg tillbaka. Ett nummer är nu slaget och snart är det mitt namn som står med i en ridgrupp. Har nu suttit på olika hemsidor och spanat ridbyxor och snygga hjälmar. Och jag som trodde att jag hade blivit äldre.

Jag måste börja tvätta oftare. Varje gång jag släpar ner två stora ikeakassar för fem trappor och ner i grannhusets källare så förbannar jag mig själv som inte kan tvätta lite i taget. Nu har det gått så långt att jag var tvungen att springa till affären igår och köpa tre par sprillans trosor för att ha någonting att ta på mig under kjolen. Så nu sitter jag här hemma, alldeles ensam, i fintrosor. Ibland är livet bra tragiskt.

Jag har köpt mig en spikmatta. Jepp, jag föll för grupptrycket (hela Sverige är nu gruppen som trycker) och köpte den i ren desperatation för att bli trendig och få en god natts sömn (den ska tydligen hjälpa mot insomnia). Jag har även hört att man ska bli som en ny människa efter ett par ligg. Det stämmer. Det är fredag och jag sitter hemma, med målet att bli kvar här hela kvällen. Jag har dessutom sökt en ny utbildning och så har jag börjat tänka i nya banor om ämnen som skrämmer skiten ur mig. Jag tror jag ska slänga min matta. Jag vill fortsätta att träffa kompisar på helgerna och jag har inte lust att kasta ett års studielån i sjön. Oekonomiska och osociala matta.