Oh Susie

Idag var jag i affären och plockade på mig massor av varor. När jag skulle betala så fanns det inte tillräckligt med pengar på kortet. Jag sprang ut för att ta ut pengar, men det fanns ingen hunka för automaten att spotta ut. Med andan i halsen försökte jag igen, med enbart det viktigaste (mjölk till pannkisar och en påse godis). När inte ens det gick fick jag alldeles röd i ansiktet be om ursäkt till kassörskan och den lilla kön som hade bildats bakom mig. Då kliver världens snällaste människa fram. Han stod bakom mig men istället för att vara arg och gnällig för att jag hade snott massa tid med mitt krånglande så halade han fram sitt kort och betalade mina varor. När jag ännu rödare i ansiktet (om det nu var möjligt) försökte hindra honom och sa att det absolut inte behövdes så tittade han på mig och sa (självklart på klingande göteborgska) "jag vet att det inte behövs, men du ser ut att behöva det. Gå hem och njut för fullt nu". Han var dessutom snygg. Var är världen på väg? Var är mitt vanliga liv? Jag blev så till mig av glädje att jag helt och hållet glömde bort mina pannkakor när jag kom hem och slevade i mig en skål yoghurt istället. Det tjänar visst inget till att vara snäll mot mig.

Jag är så fruktansvärt hungrig just nu. Sådär så det skakar i kroppen och magkatarren skriker efter någonting att bearbeta. Anledningen till att jag är så hungrig och kommer fortsätta vara det ett bra tag till är för att jag inte orkar diska. Ska jag laga mat så måste jag ju diska efteråt, och jag vill verkligen inte det. Så därför väljer jag att gå hungrig istället. Är inte det höjden av lathet?

Idag var jag så trött och sur och färdig på vägen hem att jag hade lust att lägga mig ner på tvärbanans golv och skrika och gråta som en äkta tvååring tills någon skulle plocka upp mig och vagga mig i famnen tills jag somnade. Det gjorde jag inte, eftersom jag inte är två år. Istället åkte jag hem och åt fryspizza, en halvliter glass och svalde ner det hela med en iskall folköl. Jag älskar att vara vuxen.

Jag är på praktik just nu, och alla som har varit på en högstadieskola och undervisat trotsiga tonåringar vet precis hur trött man blir av det. På vägen hem höll jag på att somna och bestämde mig därför för att gå och köpa en stor godispåse alldeles full med snabba kolhyderater. Halvvägs in på påsen föll jag ihop i en tung hög på min säng. Vi har godisförbud på skolan, tror att eleverna kommer springa runt som sockerchokade monster om vi låter dem proppa godis på skoltid. Jag tänkte se till att få det ändrat. Jag vill ha små sovande änglar som gör att jag är alldeles pigg och glad när jag kommer hem.

Jag sitter med massa plugg som jag måste plugga. Ett arbete som ska skrivas ihop och en presentation som ska struktureras och läras in. Men det enda jag kan tänka på är längan efter sena nätter och tidiga morgnar. Promenader som inte är för kalla, fast man knappt har kläder på sig. Blommor som doftar hopp och ljus framtid. Läppar som äter söta saker och möter varandra. Skratt som inte hörs men som syns i hjärtat och leenden som säger mer än en hand som trevande söker en annan. Och till de här tankarna som tillhör en svunnen årstid så lyssnar jag på finaste sången och önskar att någon kan sjunga den och tänka på mig. 

För en liten stund sen lagade jag middag. Jag kastade ner ett par frysta köttbullar i en stekpanna och hällde pasta i kokande vatten. Sen började jag fnula med annat. Efter en stund tyckte jag att det var ovanligt rökigt i rummet, men tänkte inte mer på det (nej jag lovar, det brann inte. Så spännande är inte den här historien). Jag rörde lite maten och gick sen iväg igen. Plötsligt började det tjuta i hela lägenheten, sådär så man tror att man kommer svimma av oväsendet (och jag har ändå dålig hörsel). Vad hade hänt? Jo brandlarmet hade satt igång och reagerade på min matlagning. Nu känner jag mig som Phoebe i friends. Jag har dragit ur batteriet och lagt hela dosan under en filt på sängen, men ändå fortsätter den att pipa. Att skrika "what do you want from me??" får tydligen inte heller min att tystna. Det är väl bara att kasta ner den i soporna och invänta en brandman. Trevligt, med lite kvällsbesök.

Jag brukar undra vem recept är skrivna för. Det står ju alltid högst upp hur många portioner receptet ska räcka till och allt kan inte stå riktigt rätt till. Om recepten skulle stämma så har jag idag tryckt i mig fiskgratäng för två personer till lunch och pannkakor för tre till middag. Och är fortfarande lite sugen. Endera är recept skrivna till små pytte pygmeér som inte är så stora i maten, eller så är jag glupsk. Eller bär på en liten hoper ungar i magen utan att veta om det. Äter för mer än en, det gör jag i vilket fall. 

Jag kom precis på att det värsta med att marathonlyssna på sommarpratare och inte var kändis själv är att jag också vill ha ett eget program, men det finns ingen som skulle vilja lyssna på det, eller producera för all del. Jag har värsta manuset i huvudet, med musik och allt. Nu ska jag bli kändis, bara så att jag ska kunna sommarprata. Och jag tänker inte snacka ett dugg om varför och hur jag blev känd, som alla andra. För det vet jag inte än, så det kan inte gå in i manus. Har du ett kändisyrke på gång, kontakta mig. Nästa sommar ska jag också stå på listan!

Jag har finaste tipset till folk med hjärnskakning. Är det nån som planerar att låta huvudet gå lös inom den närmaste framtiden så titta hit, jag har grejen för just dig! Lyssna på sommarpratarna på datorn. De finns kvar, allihop, fram till en månad efter att Laila Bagge snackade. Alltså fram till slutet av september, så skynda er att springa in i en stolpe med huvudet före. Om ni känner att ni kanske inte hinner lyssna på alla så sörj inte. Jag ska hjälpa er i lyssnardjungeln. Samtidigt som ni lyssnar kan jag tipsa om att sticka. Det är nämligen bästa kombinationen, eftersom radion gör att man får finaste sommarkänslan och stickningen gör att man blir varm i vinter. Ni fattar grejen, bästa kombinationen!

Ingen kommenterar längre. Beror det på att jag har blivit skittråkig och ingen läser eller beror det på att ingen läser. Punkt.? 

Min födelsedag blev alldeles toppen, kalasfin! Bara ett par timmar efter mitt förra inlägg så kom finaste fotbollerskan förbi med blomma och present och så åt vi kaka och drack kaffe (och min mage sa inte ifrån ett dugg, fin födelesdagsmage). Sen fortsatte hela dagen i gladaste laget och jag fick bara paket som jag blev glad för. Förutom ett, och det var i från mig själv. Jag gav mig själv en liten hjärnskakning. Tyckte det var bästa idé att gå in i en lyktstolpe och skaka om den där välnötsformade klumpen där inne. jag trodde att man fyllde äldre, men tydligen så trappar man bara neråt. Jag är nog redo för mellanstadiet nu. Det blir bra, jag gillar att hoppa hopprep på rasterna och jag älskar matsäcks-risifrutti!

Idag fyller jag år och för första gången sedan jag flyttade ifrån mamma och pappa så valde jag att sova hemma hos mig själv i natt. Tänkte att nu är jag gammal nog att vakna själv på födelsedagen. Såg framför mig hur jag skulle sitta och kura med en kopp te och god yoghurt och kanske en kaka och vara så himla vuxen, mogen och nöjd. Jag ångrar mig. Det här suger. Jag känner mig så sjukt ensam och varför äta vanlig tråkfrukost när man får tårta hemma hos pappa eller mamma. Dessutom får man inga presenter här från sig själv, och ingenting gör att det känns som födelsedag. Nä, nu ska jag nog nå höjden av att vara patetisk och hitta något youtube klipp där de sjunger "ja må hon leva". Grattis Amanda. Tack Amanda.