Älskade självdistans


Såhär har jag sett ut hela kvällen. Blank om ögonen och mascarasvarta tårar rinnandes i ett konstant flöde. Och inte en sur min utan bara ett skratt som inte kan sluta skrikfnissa ut ur min mun. Och anledningen är att jag gång på gång klickar fram bilden från förra inlägget. Jag kan inte sluta, det har blivit en drog. Jag kommer aldrig någonsin igen kunna bära gult och vara seriös.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0