Oh Susie

Jag gillar inte att gå upp på morgonen. Det har jag aldrig gjort (fast när jag tänker efter- vem gör det? Här ska jag inte försöka vara speciell) och framförallt inte när jag var tonåring och gick på gymnasiet. Då brukade jag vara extra trött, grinig och morgontaggig när jag hoppade av tunnelbanan och började dra benen mot skolan. Men precis vid trappan som leder upp tunnelbaneåkare från underjorden upp i strålande solljus blev jag alltid på bra humör och fick varmt hjärta som klappade lite snällare. Där stod nämligen den finaste gubbe nästan varje morgon med sin slitna jacka och välstämda gitarr och sjön de allra mest fantastiska sånger med den klaraste röst. När han sjöng "jag ger dig min morgon" brukade jag tänka att "tack snälla farbror, men den har jag redan snott och jag gillar den så väldigt mycket mer än min egna." och den morgonen som "Cecilila Lind" ekade i hela gången så ville jag sätta mig ner och lyssna ett slag tillsammans med en fin vän (Elin) som skulle luta sitt om möjligt ännu morgontröttare huvud mot min axel. Den här mannen stod i ett hav av guldskimmer som smittades av lite grann på de som fick lyssna. Nu står han inte längre vid stationen som går till gamla gymnasieskolan. Nu ekar det av stressade skor med klackar i de kalla gångarna och inte en plockande gitarr. Gubben står nu istället i skanstull och varje morgon som jag rusar till praktiken så gör jag det med lite lättare steg än jag brukar denna arla morgontimme. Ett litet leende, en igenkännande nick och ett "tack så mycket lilla fröken" värmer ett höstfruset hjärta mer än en sovmorgon inbakad i tre duntäcken.