Sunday I'm in love!
Jag älskar söndagar! Det är min absoluta favoritdag! Man får ligga kvar i sängen aslänge, eftersom idol håller på till lite över ett. Efter det kan man ta det lilla lugna hemma och få in lite helgkänsla. Det finns inga krav, eftersom man förväntas tycka illa om söndagar, och man kan bara göra mysig lugna saker. Typ gå på bio och äta praliner. Nu ska jag göra en kraftansträngning. Målet är att komma in på vinden, bestiga berget av kassar, lådor, skor, skor, skor och gamla trasiga stekpannor. Någonstans där inne finns en låda med julsaker. Julsakerna är en adventsljusstake, den ska pryda mitt hem. Det kommer bli så jävla fint, jingel bells och lite last christmas. Nu ska det bli jul i mitt hus. Allt för att få sluka aladdin ett par veckor fram över. Den dagen man köper sin första aladdinask, har man blivit vuxen då?
Åh nej, inte helg..
Fredag. Största partydagen. Varför är det så? Man har varit i skolan eller på jobbet hela veckan och är alldeles slut. Hela veckans trötthet kastar sig över mig och omfamnar med största duntäcket och lite film. Jag vill bara krypa ner i sängen med lite ostbågar och en skål glass och titta på någon risig film tills jag somnar in i en 12 timmars sömn. Men så blir det ju inte. Nej, fredagar är ju de dagar man planerar in saker. Ikväll ska jag göra både det ena och det andra. Sen kommer jag ligga trött hela dagen imorgon och stanna inne och inte alls utnyttja helgen. Nä, egentligen är det bäst med vardag. Då får man ju chansen att ta det lite lugnt.
Tackar tackar!
Happy thanksgiving, everyone! Med betoning på one, eftersom jag fortfarande bara har en läsare. Idag är det tacksamhetens dag. Och därför tänker jag vara tacksam. Jag är tacksam att jag har snälla grannar som aldrig klagar på mitt gitarrspelande, jag är tacksam för att mina fiskar fortfarande lever, fast de inte alltid är städat i akvariet, jag är tacksam för att jag är så bra som jag är. Jag är dessutom tacksam för att mitt kök inte precis brann upp, när jag lagade pacan pie. Men mest av allt är jag tacksam för att jag är tacksam, nu när jag håller på att laga middag med 6 olika rätter, i ett kök som inte ens får kallas kök.
Inte behöver jag titta på desperate housewivs
Oh, har haft en sån fantastisk duktig-dag! Tvättade sex maskiner samtidigt som en kompis var här (självklart plockade hon upp mina fulaste trosor och asgarvade samtidigt som mina grannar hängde tvätt bredvid. Det är därför man ska hänga tvätt själv) (självklart skyllde jag ifrån mig och sa "jaa, jag fattar inte varför jag är ihop med henne, när hon har så risiga underkläder) och sen har jag strukit, jag skriver det igen, STRUKIT medan jag tittade på bönderna som vill ha kärlek. Nu ska jag bara ta itu med disken och sen kan jag luta mig tillbaka med en stickning och en smaskig tantsnuskbok. Mmm, livet som singel är wild!
Somliga går i trasiga skor, jag vet vad det beror på
Min bästis tvingar alltid mig att köpa äkta skinnskor. Hon säger att det lönar sig i längden och det dessutom är bättre för foten och skönare att gå i (baksidan med att ha en bästis som kränger skor)(förlåt älskling). Nu knatar jag mest hela tiden runt i icke-vegetariska pjucks, och visst, det är skönt. Men inte fan lönar det sig! Ett par nya skinnstövlar går lösa på en dryg tusing för det mesta. Ett par i äkta plast kostar hälften. När de är trasiga kan man slänga dem och köpa nya. Det sker typ varannat, var tredje år (oj, jag börjar låta som min rika bloggsyrra, bara att slänga grejerna!) Skinnskor kan man inte slänga hur som helst, men oj vad de måste repareras stup i kvarten. Jag var hos skomakaren idag (eftersom jag inte har tvättat på länge får jag prioritera skor framför kläder ett tag). Två ynka par skor skulle lagas. Några sulor skulle bytas, de skulle sys ihop lite här och där och nån knapp skulle tillbaka till sin ursprungsposition. Inga märkvärdiga grejer, men kalaset går löst på 500 pix!
Det här ska göras om varje år. Cornelis, jag kan svara på din fråga. De går i trasiga skor för att somliga köpte skinnskor.
Konsten att vänta på kafé
Jag satt och tänkte på en grej häromdan. Hur jobbigt det kan vara att sitta och vänta på sitt sällskap på kafé eller bar. Jag vet aldrig om jag ska beställa eller om jag bara ska stå och hänga. Beställer jag inte så känner man personalens kalla blickar, men beställer man dyker ett nytt dilemma upp - börja eller vänta på kompisen?
Jag skulle äta lunch med en kompis för någon vecka sedan. Hon var skyldig mig pengar och skulle därför betala för lunchen. Vi bestämde en tid och jag var där prick (har man en tidsfascist till pappa så har man). Jag slog mig ner vid ett bord och väntade. Eter ungefär trettio sekunder började jag känna mig obekväm. Det var så lång tid det tog att kränga av jackan och slå mig ner. Jag hade ingen bok med mig så jag var lämnad åt mig själv. Det var jag och två tjejer till i det lilla rummet och jag hörde hur deras samtalston ändrades drastiskt. Jag kände mig som fröken tjuvlyssnare, och jag kände att de kände samma sak. Efter en stund gick jag och hämtade en liten reklamlapp som jag läste noga. Sen en gång till. Och ett par gånger till. Hela tiden märkte jag hur personalen började cirkulera kring mitt bord. De sa ingenting, men kastade snåljåpsblickar. Eftersom jag skulle bli bjuden var det bara att slå ner blicken och låtsas som ingenting. Plötsligt kommer man på varför man skaffade mobil! Världens bästa uppfinning för den som vill fördriva tiden men samtidigt se upptagen ut! Tjugo minuter och lika många sms senare, plus ett snakerekod yey, får jag ett sms av kompisen som säger att hon blir ytterliggare tio minuter sen. Jag känner mig som en fattig hemlös. Nån som inte har någonstans att bo och inte heller pengar till kaffe. Någon som bara slank in och satte sig för att så ihjäl nån timme samtidigt och kroppen värms upp. Eftersom de flesta bara har lunch i någon timme så tror jag att personalen tänkte precis samma sak.
Det konstiga är att så fort den man väntar på dyker upp glömmer man bort hela kallsvettningsväntan och säger "nej guuuud, ingen fara!". Och det är det ju inte heller, jag fick ju någonting att skriva om i min blogg!
Vinter vindrigtland
Jag tar tillbaka det jag skrev i förra inlägget. Lite av det iallafall. Visst, snön är fin och lite kul, men man kan ju inte njuta av den, eftersom man går runt och håller på att frysa bort. Inte nog med att jag var packad som en backpackerrygga på vägen hem från långresa, alldeles full med kläder så jag knappt kunde röra mig. Jag var dessutom tvungen att knata runt i fulaste kängorna som både är hårda och klumpiga. Men hur mycket kläder man än har så finns det ingenting som står emot den vidriga blåsen i ansiktet. Tårarna rinner, kinderna blir blodigt röda så när som på de vita fläckarna där jag förfrös mig förra vintern, och man kan knappt röra munnen. Inte undra på att svenskar ofta uppfattas som stela, våra ansikten har helt enkelt frusit fast. Det som utifrån sett kan tas som ett låtsassmile är helt enkelt bara den minen vi fastnade i en vanlig vinterdag, på promenad med en vän.
Winter wonderland!
Jag hatar snö. Det är kallt, hemskt och förstör skorna. Dessutom måste man ha på sig så gräsligt fula kläder bara man ska ta en tripp till konsum eftersom det är så satans kallt.
Igår va jag på fest. På festen fanns det en balkong med snö. Jag kände lite på snön och det hände någonting. Någonting stort! Snön var inte lika hemsk som jag minns den. Visst, händerna domnade efter två sekunder och jag frös som jag vet inte vad men vad kul det var! Jag kastade snö på alla, jag blev mulad, jag hade snö innanför de innersta strumpbyxorna (när det är kallt måste man ha flera par. Eller när man har hål på alla), jag hade smink i hela ansiktet, eftersom snö är vatten. Men jag hade så himla kul!!
Så nu ska jag, som äkta nyfrälst, dra på mig de klumpiga kängorna, bylsa på mig tröjor och halsduk och sen skutta runt som en ungtjur i det vita leklandet! Hurra!
Äsch då!
Ibland blir jag så trött på sig själv så jag kan spy (ja, eller det behöver jag ju inte vara trött på mig själv för att göra). Jag känner bara att "nej, jag pallar inte längre, skärp mig!". Typ en sån dag då man inte har gjort någonting vettigt, utan bara legat raklång på sängen och spelat snake, medan man proppat hallongrottor (inte ens rekordet slår man. dagen är helt bortkastad). Eller de där dagarna man ska ta en promenad på stan som slutar med att man köper upp de sista pengarna på skit. Eller de där dagarna, framförallt de där dagarna, då man ska plugga fast inte gör det. Idag har inte varit en sån där dag då jag blir trött på mig själv. Tänker jag efter har jag ju faktiskt haft en fantastiskt dag. Jag har städat jag har slängt massa saker (mitt golv har blivit en kvadratmeter större idag, alltså dubbelt så stort) jag har uppfunnit alltiallogott, jag har gått till konsum för att köpa mjölk eftersom jag va sugen på pannkakor (imponerande, eller hur. Hur många skulle göra en sån sak) och nu har jag faktiskt skrivit en femtedels tenta. Jag är bäst!
(Det är nu jag går på fest och ramlar hem sent och har en sån där skitdag imorrn och kommer på alldeles försent att jag har fyra femtedelar kvar på tentan som ska in på måndagmorgon.) Crap..
Lite funderingar bara
Det är lite konstigt tycker jag att pannkakssmet kan vara så himla äckligt när klara pannkakor är så sjukt gott. Samma sak med matpajsdeg. Allt sött däremot är ju asgott när det är ogräddat. Tänk smulpaj, sockerkakssmet och chokladkaka. Vad beror det här på? Va?
Yummie yummie in my tummy
Nu kan man tro att jag inte har gjort så mycket. Visst, jag har diskat och bytt lakarn, men inte så mycket mer rent städmässigt. Och inget pluggmässigt heller. Så man skulle kunna tro att det är nu man ska börja klaga på mig och kalla mig lat och ostrukturerad. Det kan man allt tro, men oj så fel man skulle ha då. Jag har nämligen gjort någonting stort, någonting som kommer ändra mycket. Jag har uppfunnit världens godaste grej! Det är inte illa för en sketen lördagsmorgon full av snö. det är en sorts glass som är tokenkel att göra och inte så fasligt onyttig (inbillar jag mig). Dessutom har jag ofta ingerdienserna hemma. Man kan äta den till både frulle, mellis och efterrätt. Jag vet inte vad ni säger men jag tycker lätt att jag förtjänar ett pris. Den tionde december närmar sig med stormsteg..
Monica Geller, kom tillbaka!
Jag är en sån där jobbig person som gillar att diska och som bäddar rent ofta. Jag vet inte om jag har det sådär superstädat i resten av lägenheten men just de två grejerna gör att jag ofta kallas pedant och städfreak. Helt orättvist. Nu har jag tappat allt. De senaste dagarna (om jag inte skulle ljuga så skulle det stå veckorna) har klädberget på mina stolar växt något otroligt (smutsigt blandat med rent, såklart!) dammet har frodats över precis varje yta där det kommer fram, disken i diskhon är inte ren och mina lakarn skulle själva kunna krya ner i tvättkorgen och stanna där. Det är en svinstia, en äkta ungmö-lya.
På måndag klockan nio har jag inlämning på ett skolarbete som är ungefär 200 resor större än jag trodde att det skulle va (jepp, jag litade på mig själv och tittade upp det först för en halvtimme sen). Och vad händer? Istället för att genast börja plöja böcker och skriva anteckningar tills pennan glöder och mina kinder pulserar och ögonen skelar så jag knappt kan se, så sätter jag mig och skriver en städlista. Så idag ska jag alltså diska, dammsuga, dammtorka, boka tvättid, byta lakarn (om jag får tvättid) sortera alla kläder, tvätta akvariet, skura golvet, damma skor och städa ur kylen. Varför blir det alltid så? Varför är det alltid som renast under en tentaperiod?
God save the queen (mig alltså)
Tänkte göra en favorit i repris idag. Ska knata på födelsedagspartaj om ett tag. Brorsan fyller 26, grattis bror, och hans bruds föräldrar står för matlagningen. De är på besök från Iran, så det är persiskt som står på menyn för kvällen. Underbart, förutom den lilla detaljen att jag inte känner mig 100 frisk än. Åt lite lunch och dog nästan av smärta (okej, nu överdriver jag. Jag sa ajajaj, och höll mig för magen. Men ändå). Kan se kvällen framför mig. Alla sitter och njuter, vi har trevligt, förstår inte ett ord av vad de andra säger, eftersom the parents inte talar ett ord engelska, och plötsligt springer jag in på toaletten och stannar där. Vilket bra betyg. "God mat, verkligen! Mm-mums! kan man få receptet?"
Kejsarens nya väska
Jag måste ta mig till skomakaren snarast. Jag är en sån där person som älskar skor och har dessutom ett par väskor liggandes i garderoben. Nu känns det som att allting är trasigt. Jag har blivit en baglady utan väska och en skofetisht utan skor.
Tur att man inte är klädfashionista.
Hej jag
Jag har en läsare. En. I två dagar nu är det bara en liten ynka person som har tagit sig hit. Och vet ni (du) vad det sorgligaste är? Att den där enda personen är jag själv. Hur tragiskt är det inte? Och nu känner jag mig ännu mer patetisk eftersom jag fortsätter att skriva. Så snälla, söta, gulliga sju personer (okej, sex, för jag va tydligen en av de där sju) kom tillbaka! Jag kan bli bloggdiva och ha tävling. Jag kan lotta ut dramatenbiljetter och en heldag på stan med mig. Eller så kan jag låta en kompis vara paparazzi (bra betalt, såklart!) och fota mig när jag gör diverse saker, typ äter frulle, går till skolan, ser lustig man på tuben, you name it.
Kom tillbaka!!!!!
Ja, imorrn kommer jag skylla alla min desperation på uttråkning och yrsel efter allt kräkandes, men det är då. Nu ser jag amerikansk film och vill inte vara annat än desperat, efterhängsen, kärlekstörstande och skitsnygg!
Ge mig lite feber och en skål glass. Pronto!
Så vad ska jag göra idag? Det känns så bittert att vara hemma i kräksjuka. Jag känner mig snuvad på konfekten! Ja, det gör jag verkligen! När någon är sjuk i min familj (och med någon menar jag jag) brukar morfar eller någon annan snäll typ komma förbi med en goodie-bag. För det mesta innehåller den godsaker som ostbågar, glass (två paket, choklad och hasselnöt är en favvo. Eller icas stora trippelchoklad) vindruvor, något gott att dricka, ett par filmer kanske och nu på senare år även bra grejer att ha hemma när man bort själv (typ alla den mat man inte har råd med i vanliga fall). Nu går ju inte det. Jag ligger och sörplar vatten och även det gör ont. Fan va bittert det känns. Nu ska jag kolla på romantisk film och gråta. Det blir dagens mål.
Gästen från helvetet
Jag struntade i att ta med mig mat igår och självklart hade min kompis tagit med macka. Bra att jag känner mig själv.
Efter att ha trampat runt i snökyla och frusit boobsen av mig (det kändes faktiskt som det) stack jag hem till en kompis med en hög bullar och friends. Efter ett tag kom även en tredje person och vi skulle laga middag ihop. Vi tre gick i samma klass i typ två månader innan båda de andra hoppade av och igår hade vi första reunionen. Vad händer? Självklart får jag kräksjuka precis innan vi ska sätta oss för att äta så medan de andra två, mina färska kompisar, sitter och sörplar pasta med sås så ligger jag inne på toaletten och förstör stämningen bara en aning. Och så fortsatte det sen under hela kvällen. Jag var en väldigt uppskattad gäst.
Så, är det någon som vill bjurra mig på middag är det bara att höra av sig. Men se för guds skull till att ha en fungerande toalett.
För att jag inte har viktigare saker att tänka på?
Hm. Har vaknat för ett tag sen. Ligger till sängs och käkar frulle. Mmm! Idag ska jag inte till skolan, nej idag ska jag på utflykt. PO-dag heter det. Alla vi som håller till på söder under praktiken ska idag besöka en skola tillsammans. Jag har en liten fundering kring lunchen. I programmet stod det att man kunde äta i matsalen, men det kostade 50 pix och man skulle betala innan. Jag vägrade, 50 spänn för skolmat?? Nu är den stora frågan om jag ska ta med mig mat eller inte. Om jag gör det kommer ingen annan ha gjort det och medan de sitter och slevar sushi eller såsiga nudlar kommer jag sitta utanför, ensam på en liten parkbänk och proppa baguette med pickels. Inte för att det inte är gott, men en macka är både osocia och kall. Kommer jag däremot tomhänt kommer alla ha endera beställt skolmat eller tagit med sig de mest fantastiska lunchlådor med smaker från hela värden.
Det spelar tydligen ingen roll hur gammal man är. Ångesten över picknickmat består. Det ändå som skulle kunna rädda situationen nu är om jag kommer med en låda full av risifrutti (även om jag gillar körbär eller hallon bäst är det jordgubb som smäller högst), coco-cola (samma grej här. Även om jag inte gillar så har jag inget val), en liten låda kalla pannkisar och självklart, det viktigaste som verkligen, verkligen visar att jag är någonting att räkna med: en kexchoklad.
Som en deg utan jäst. Lika obrukbar och seg
Jag är trött. Trött, trött, trött. Sov lite för länge imorse, gick till skolan, kom hem, la mig på sängen och somnade. Klockan sex. Vaknade upp av att Skönheten ringde och var på väg. Nu har jag varit vaken i tre timmar, det betyder att jag är trött igen. Supertrött. Måste sova. Jag tror fullmånen är på väg bort, för bettet på ryggen har bleknat och sömnen börjar göra sig påmind igen. Hur underbart det än må vara att vara lite blodtörstande och trycka köttiga cheesburgare på natten på väg ut på festligeheter (jag kan ju ändå inte sova, så varför inte utnyttja dygnets sena timmar?) (Inte för att jag utnyttjade dygnets sena timmar speciellt mycket, men jag kan ju alltid ge sken av jag har ett vilt partyliv som en äkta stadsbrutta) så måste jag säga att jag föredrar mitt trista vanliga liv. Veggomat i sängen framför något fantastiskt dåligt eftermiddagsprogram (verkligen eftermiddag, eftersom jag har ohippa mattider och inte har en aning om vad kontinentala middagar är) och sedan en god natts sömn.
Sweet dreams baby!
Hör mig kraxa trött Gomorron, Gomorron, helt själv
Om femtio minuter ska jag vara på skolan. Vad jag gör? Jag ligger i sängen och dricker te. Och nej, jag är inte påklädd och nyduschad, jag har det kvar. Och så skriver jag här. Skärpning nu, jag tror att det är det här som kallas blogg-missbruk.
Over and out!
Sleeping beauty
Nu är det kväll. Klockan har passerat nio, så det är verkligen kväll. Inte bara i min lilla värld (även om min lilla värld är hemskt bra och man inte riktigt behöver den yttre så kan det vara bra att anpassa sig efter vissa regler ibland). Det som är dumt är att jag kommer bli pigg om nästan precis 20 minuter. Min lägenhet är svinkall för tillfället, eftersom den vidriga vintern är på väg. Det resulterar i att jag kryper ner i sängen så fort jag kommer hem och ligger där sen, hela kvällen, och läser bok och blir riktigt, riktigt trött. När klockan sen slår sent och det är dags att verkligen gå och lägga sig, jag då är jag ju utvilad. Dessutom blir mötet med den kalla luften en riktig uppvaknardusch. Usch och blä.
Så nu ska jag gå och göra mig iordning för att ligga vaken ett par timmar. Eftersom jag menar ett par timmar som ett par timmar i min egna lilla värld så behöver ni inte tycka synd om mig. Ring om en halvtimme och jag svarar med grötig röst och ger en härligt hes utskällning och ifrågasätter idiotiken att ringa på en sådan okristerlig tid.
Gonatt!
Lite wham och en lussebulle
Känner mig så väldigt mysig. Lyssnar på julmusik, dragit av mig kjolen så jag bara glider runt i gråa strumpbraller och en stor herrskjorta (känns väldigt romantikmys) krupit ner under bästa filten och satt plåster på fingret (torra nagelbandet gick sönder. Hemskt synd om mig. Borde jag kanske gå till doktorn?). Dessutom läser jag (återigen, kan det vara den 100:e gången) en beroendeframkallande Marian Keys (äkta lättsmält tantsnusk-wannabe) och äter choklad. Jepp, jag kan nog vara världens mysigaste människa. Jag kan gå med på det. Det tror jag inte mina elever gör. Knäckte ballaste ledaren idag. Mitt ego växte. Lärarna pratade om mig i lärarrummet. Jag sa "äsch då" och viftade lite nonchit med handen. Det var en bra dag. I feel good, yeah!
Lite mer pepparkaka tack!
Jag och bästis bokade en resa till solen igår. Vi ska vara turister. Äkta turister. Vi ska åka på charter, bo på hotell 0 meter från stranden, dricka paraplydrinkar från pool-baren och självklart har vi beställt halvpension så vi slipper laga mat. Vi ska på semester, helt enkelt. Svennebanansemester! Först tänkte vi vara wild and crazy och åka ospecificerat. Vi såg fraför oss hur vi kom till lyxhotell nummer ett. Ni vet, tjänare, massa pooler i olika storlekar, största sviten till oss med ett välfyllt kylskåp. Sen kom vi på att det var vi som åkte och att vi inte har den turen. Vi hamnar inte på det hotellet. Vi hamnar på ett skyffe ute i långt bort åt helvete, där vi får dela rum med tre svettiga karlar och en hög kakerackor. Det är vi. Så istället bestämde vi att boka hotell. Det hotellet som vi först tänkte boka gick ut med att ha "Enkla, luftkonditionerade och slitna dubbelrum med balkong". Om resebyrån går ut med att rummen är slitna betyder det då att det inte finns något rum, utan en barack med två madrasser (självklart utan lakarn) ute på gården?
Nä, nu ska vi bo på stranden, på varsin solstol och sörpla paraplydrinkar hela dagarna. Och de enda äkta pepparkakorna på julafton i år kommer vara bästis och jag. God Jul!
Fuck you, ghost, jag har tårta
Jag ska gå på spökvandring i gamla stan ikväll. Min tioåriga syrra och hennes klass har fixat det och jag ska hänga med som stand-in mamma (den riktiga är på partaj). Jag tycker inte om spöken, eller jag är snarare livrädd för dem. Känner att sisen går med mig istället för att jag går med dem. Eller snarare kände jag så när jag vaknade imorse. Nu känner jag att jag skulle klara vad som helst. Jag har nämligen varit på fest idag (vissa börkar ju tidigt). Det var champagne- och tårtkalas. Tänk er två extremt goda saker, någonting ni älskar högaktningsfullt. Tänk er sedan att ni har en sjukdom som gör att magen fräts sönder av att ni stoppar i er det ni älskar. Shit va gott det var men aj vad ont det gör. Vad stor jag känner mig, som är redo att möta ett riktigt spöke. Wooo!
Let me be your pussycat..
Icke ont anande, som ett blåögt, naivt barn, gick jag in på hotmail för ett par sekunder sedan för att titta om jag hade fått något spännande mail (det hade jag inte fått, om någon undrar, bara tre konstiga inbjudningar, men så blir det väl, när man är bloggdrottning). Det som ploppar upp i min dataskärm fick mig att falla ännu djupare ner i havet av täcken och kuddar. Jag var tvungen att ta av mig glasögonen, putsa dem och ta på dem igen. Hade jag sett rätt? Var det på riktigt? I reklamrutan som finns högs upp på hotmail, där det för det mesta står något i stil med "hitta din rätta, gör som Lisa 37 och Sixten 40, gå in på spray date" ploppar det nu upp en tunga som slickar skärmen på ett väldigt opassande sätt. Iallafall för att visas på hotmail (eller kanske inte, det heter ju trots allt hotmail). Texten bredvid den hårt arbetande tungan lyder "Jag vill bo i din mobil! Ladda ner!". Jag rodnar.
Nu kommer det värsta. Tungan tillhör en stackars katt! Inte nog med att tidelag är lagligt, det görs reklam för det dessutom. USCH!
Jag är precis som Linné, en riktig NATURbegåvning!
Igår höll jag min första lektion. Min första alldeles egna lektion som lärarstuderande och inte hippie-vikarie som leker hela havet stormar med en hög högstadieelever. Jag hade overheads, jag läste högt ur en bok (för åttor), jag sa fel saker, jag fick en tjej i klassen att prata för första gången ever, och jag berättade en liten rolig anekdot från mitt liv och fick alla elever att säga "Oooooooooooooh" (jag lovar, det va verkligen sjukt spännande). Dessutom hade jag ordinarie lärare inne i klassen. Hon utvärderade mig. Vad hon sa? Äsch då, bara att jag var en naturbegåvning, positiv och att jag har humor (allt hennes ord. Det finns bevis)!
Bara för att ta ner mig på jorden igen (jag hade byggt ett litet hus uppe på ett fluffigt moln på lunchen, där jag satt och badade bubbel-pool och drack rosa smoothies) var jag tvungen att förnedra en elev. Han kom fram och var söt och sa att jag hade en fin mobil. Hur jag svarade? "Den här?? Nä fy, det är den fulaste mobil jag har sett. Jag köpte den för att den var billig. Färg sandy gold?In my ass, snarare tantbeige". Självklart sa inte han att min telefon var fin för att an ville vara snäll, utan för att han hade en likadan. En tanbeige, billig, ful sak.
Spelar ingen roll vad det är, bara det är MYCKET!
Jag har väldigt lätt att bli beroende av saker. Nu menar jag inte nödvändigtvis gift som inhaleras och sotar ner lungorna eller socker som både förtärs ofta och gärna. Nej, jag menar beroende i största allmänhet. Jag får ryck och blir fullkomligt tokig i vissa saker under olika perioder, som den mest hormonstinna kvinna på smällen. För ett tag sedan hade jag drille (jag skyller sånna töntiga ord på att jag har en gammal pappa) på grekisk yoghurt och kunde äta flera hinkar i veckan. Fram till keso kom in i bilden. Sen var det Tila Tequila som gällde. Alla avsnitt på två dagar.
Idag känner jag mig som en äkta engelsk förortstant, 60+. Jag häller i mig små saltgurkor och älskar livet. Mums!
Den fallande svanen
När jag är ute och promenerar, eller går i korridoren på skolan eller släpar runt varor i mataffären händer det ganska ofta att jag snubblar till. Inte så värsta farligt med det. Jag tänker trots det fortsätta påstå att jag är en graciös svan. När man glider runt i tygpjucks eller sneakers gör det inte så mycket om man råkar trampa snett eller tar ett steg för lite. Det blir ingen grej av det. Däremot blir allt så mycket värre ju högre klackarna blir. Den här hösten har jag börjat spatsera runt i high heels. Inga jättesaker, men jag har plötsligt blivit ett par centimeter längre. Och nu blir det så väldigt pinsamt varje gång fötterna slinter. Det känns som alla blickar hamnar på mina fötter och så kan man se hur folk tänker "lilla fröken, ta på dig skor du kan gå i. Springa runt och leka stora damen på det där viset". Dessutom är det obehagligt att ramla från höga höjder.
Men oj vad graciös jag är när jag gör mitt fall. Även en svan dyker ibland.
Låt mig vinna
Jag är en tävlingsmänniska. Inte en sån där hederlig som anser att sport är religion och inte heller den sorten som undviker alla typer av tävlingar eftersom en förlust är ett sådan hårt bakslag. Jag tillhör tredje kategorin, typen som älskar att tävla, och som gör vad som helst för att vinna. Fusk är fint. Samvete är någonting som försvinner i samma sekund som spellådan öppnas.
För ett par år sedan hoppade jag säck på midsommar. Eller jag gör det varje år, men just den gången stukade jag foten i samband med tävlingen. Mamma skämmdes lite efteråt och sa att det var väll typiskt. Jag fick skylla mig själv, eftersom jag var den enda som såg allvaret i situationen och gick ut alldeles för hårt. Vid ett annat tävlingtillfälle fick jag bästa kompisarna och en oerhörd skuldkänsla (jepp, ibland kommer den) på mig efter att ha fuskat i det fruktade spelet "bästiskampen". Jag var ingen bra bästis, tydligen.
Idag var det tävling på skolan. 7:orna mot 8-9:orna. Jag fick vara med de små. Det var godisätartävling, handen i slajm, hela havet stormar och nån bollsport. Jag vann. På godisätartävlingen vann jag. Och jag har aldrig aldrig varit så stolt. Hur det gick på resten av grenarna spelar inte så stor roll. Alla vet ju att godis, det är grejen som räknas.
I are tired
Jag var med på en engelska lektion (hm. Särskriver jag nu, eller heter det faktiskt såhär? Nu blir jag riktigt orolig!) idag eftersom jag ju ska bli engelskalärare. Det blev så konstigt, för jag var alldeles uppspelt och glad och ville göra ett bra första intryck. Hade tänkt till lite innan vad jag skulle säga när jag skulle presentera mig och stod där framme, lite sådär malligt och skulle säga mina krångliga ord. Vad tror ni händer? Jag säger självklart massa (med tanke på att jag sa tre meningar är det illa) fel. Och inte bara på de "svåra" orden, utan på de allra lättaste. Jag skulle säga att jag skulle sitta där bak och titta, men istället hörde jag orden "I'm gonna sit in the front and visit"! Just en snygg lärare. För att släta över allt skyllde jag på att jag var lite trött, "you know, monday morning".
Fröken Färdig
Fröken Farlig blev Fröken Färdig idag. Kaffe ersatte sömn (massa måne på himmelen. Eftersom jag har blivit vampyr med bet på ryggen kan jag inte sova då) och skolan var full av massa tonåringar som testade gränser värre än den trotsigaste Sune med godag-godag-sjuka. När jag väl slutade och skulle ta mig hem var det självklart långt tills bussen skulle gå, såklart, så jag fick spankulera hem i pissregnet hela vägen från tvärbanan. En dålig dag kan man tycka, MEN, tillslut kom det stora men:et, sätter jag mig ner, drar av mig de blöta kläderna och kommer på vilken dag det är. Det är ju tisdag! Tisdag som betyder att skönheten kommer hit med socker och tittar House. Ibland kan livet bli underbart, ge mig bara lite vitt gift!
Ge mig lite kvällsfrukost tack!
Nu, så här nån halvtimme innan jag ska sova, blir jag nästan alltid supersugen på frukost. I huvudet kan jag ser hur yoghurten lite sådär förföriskt ála matporr, hölls upp i den gula skålen. Som i en äkta flingreklam toppar jag sedan med müsli, färsk frukt och färskriven ingefära. Sedan för fantasi-jag skeden till munnen och suktar icke-fantasi-jag så in i norden att jag måste gå och lägga mig.
Nu håller jag uppe i huvudet på att döda mig här i suktlandet, så jag säger gonatt. Gonatt!
You Tube
Söker man på poison på you tube så kommer Johan Palm upp först. Ett stort steg för Johan Palm, ett enormt kliv (bakåt, såklart!) för Alice Cooper. Stackars gamle man.
Hurra för skolmaten!
Skolan jag praktiserar på har toppenmat. Det mesta tillagas på plats och det finns alltid en massa sallader och olika rätter att välja mellan. Dessutom är den gratis! Magiska ord för en fattiglapp som jag. Och alla andra lärare. Det konstiga är bara att många lärare väljer att ta med sig lunchlåda istället som de äter i lärarrummet. När jag frågade en av dem varför hon gjorde så svarade hon att det berodde på att maten i skolan är så dålig. Att man verkligen känner skillnad mellan skolmat och hemlagat. En okej ursäkt om hon hade suttit och sörplat i sig ekologisk höstsoppa, tillredd på svampar från den egna tomten, men nej nej. Fröken maten-passar-inte proppar i sig sockerspäckad fruktyoggi (mini! Man vill ju inte bli tjock) och ostsmörgåsar (mjukt bröd och massa smör, detektiven gjorde sin research väl). Och så skyller man barns dåliga matvanor på föräldrarna..
Fröken Farlig
Har varit på praktik idag. Andra perioden, första dan. Fick höra från en högstadielärare (som hade värstingklassen, tänk kaos och tjugofyragångra det) att jag var stenhård, tuff och ingen att stöta sig med (hon sa detta till eleverna, inte lärarna. Jag är en snäll kollega). Kändes otroligt härligt att höra. Inte för att det inte är vardagsmat, skräckinjagande och respektingivande är ju precis vad jag är och ord som de flesta använder när de ska beskriva mig. Efter det gick en niondeklassare (eller okej, en sjua, men han kunde ha gått i nian) fram och kände på mina muskler (om jag verkligen va så där stenhård, höhö) och sen gick han tyst och satte sig på sin plats igen. Snacka om bekräftelsedag!
Hemma bäst
Ligger hemma och kollar på vad som måste vara den sämsta filmen i världshistorien. Fyran kan verkligen överträffa sig själva i dålighet ibland. Vilket underbart slöseri med livet.
Ju sämre desto bättre
Har just varit på middag hemma hos pappa. Fick supersmarrig mat (köttköttkött, hurrar hon som va vegeterian), gott vin och väldigt ätvänlig efterrätt. Men vad sitter jag och tänker på vägen hem, supermätt och katarrpillerknaprande? "Mmmm, va gott det skulle vara med en cheesburgare". Vad är det för fel på mig?
Syrran skjutsade hem mig idag. Första gången vi satt ensamma i en bil. Vi va stencoola och lyssnade på hög musik, som äkta raggare. Kan behövas efter familjen-pappa middag. Som utomstående märker man inget konstigt i början på kvällen. Vi pratar, lagar mat ,dukar och skrattar väldigt mycket. Trevligt, glatt, normalt. Sen, efter några timmar, händer plötsligt nått. En av oss (jag svär, det är inte jag!) börjar plötsligt småsjunga lite. Nästan bara en nynning. En annan hakar på lite lätt. Och sen, på en röd blixtsekund, står vi alla uppradade i musikrummet (jepp, pappa har ett musikrum) med pappa vid pianot och vi barn bredvid.
Och jag skrattar år familjen von Trapp.
Ring ring, tystnaden är så total!
Jag ska träffa ett par kompisar ikväll, men det är lite jobbigt med hörseln. Eftersom jag bara hör typ hälften så får jag gissa på det mesta. Har blivit ett par jobbiga missförstånd. Funtar på om alla kan ringa varandra och använda r-knappen, så man kan prata med flera samtidigt. Eftersom vänsterörat är utmärkt, bättre än bra, så skulle jag äntligen höra vad folk säger. Skulle vara en snygg syn. Typ fyra människor i en pytteliten lägenhet, där kommunikationen sker genom telefon.
När man börjar tänka i sånna här banor, är det då man ska isolera sig själv?
Välkommen André!
Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag skulle bli strukturerad och planerad. Jag började en ny utbildning och med det skulle jag skaffa ett nytt liv. Inget mera hoppande och fladdrande. Nu skulle det bli ordning och reda på mig. Som ett steg i rätt riktning började jag se till att ha saker hemma, typ kokosflingor och extra tandborstar. Dessutom köpte jag med mig ett par öl varje gång jag gick förbi systemet. På så sätt skulle jag alltid kunna gå på oplanerade fester eller bjurra polare som kom förbi på en öl. Vuxet.
Kruxet är bara det att jag aldrig blir bjuden på oplanerade fester eller har kompisar som är sugna på öl till maten en trist torsdag. Så nu är den lilla, lilla kylen full med öl som jag kommer få dricka upp i något svagt ögonblick. Själv. Och jag som skulle vara vuxen.
Min blogg har tappat fem sjättedelar av sina läsare idag. Det betyder att jag har en läsare kvar. Jag tror jag har ett svagt ögonblick nu. Skål!
Party animal
Det är fredagskväll ikväll. Min kyl är full av öl, min dator är full med musik, mina kompisar är fulla med party. Men jag ligger hemma. Själv. Jag ska nämligen gå upp tidigt imorgon, så jag hinner städa och tvätta akvariet innan klockan blir för mycket. Give me a break!
Att komma ut
För tre dagar sedan tyckte jag att det blogga var det töntigaste som fanns. Det här sa jag ofta och gärna, men precis som en äkta smyghomo som trycker långt inne i den djupaste garderoben med en hög gayporr-tidningar, läste jag både den ena, andra och tredje bloggen. Eller läste och läste, följde lite halvt slaviskt.
För tre dagar sen skrev jag det första inlägget, men utan att någon fick adressen. Helt anonymt, ingen bild, inget namn. Det tog ca 55 minuter innan jag avslöjade adressen till person nr ett. Två timmar till nästa. Nu har jag bloggat i tre dagar och redan tjatat, tjatat på kompisar att gå in och läsa.
Igår satt och klickade upp sidan som visar min blogg-statestik ungefär 20 gånger i timmen. Jag hade sex unika läsare, SEX UNIKA LÄSARE! Woho!
Ge mig en vecka. Max. Sen sitter jag här, med stort foto på mig själv, fullständigt namn, telefonnummer, mailadress, bostadsadress och, självklart, en länk hit från min facebook.
Så jag gör det nu. Jag orkar inte sitta och trycka i den där gamla kvava garderoben längre, Blondinbella, jag älskar dig!
För att jag måste
Ligger och tittar på tv. Det är fredagskväll (eller kväll, hur gammal är jag? Klockan är några minuter i fem) och jag spanar på konstiga program som 4:an väljer att visa, så här på bästa sändningstid. The Doctors ahh, give me more! Komisk tv, måste vara det töntigaste programmet i världshistorien, men bara för det var de tvugna att tuffa till det lite med en hårdrocksslinga i början som sjunger "Doctors, Doctors, yeah!".
En liten reklamsnutt pratade just om det livsnödvändiga fettet. Glada barn och smala kvinnor steker maten i smör och sedan skriver de med det flytande margarinet, lite så där chict, något glatt i stekpannan. Pratar man livsnödvändigt fett borde man inte prata om flytande, artificiellt framtaget låtsassmör. Snackar man livsnödvändigt fett ska man prata om det som finns i en skål på min mage just nu. Konsum gjorde min töntiga fredagkväll framför idol komplett. Cart D'or - ta två, betala för en. Konsum, du är min bästa affär och jag tycker att du är toppen! Puss!
Den inre rösten
En kompis berättade för mig idag om medicin (naturläkemedel) som ger ett inte ljus. Min medicin har skänkt mig ett inre hav. Det enda jag hör är kl-kluck, kl-kluck!
En liten kvällsbön
Kära Jag
När ska jag förstå att skriver jag ingen lista, så kommer jag fortsätta att glömma att köpa honung. Ställer jag inte in strykbrädan innan jag går hemifrån så kommer den lik förbannat stå kvar när jag kommer hem. Slänger jag inte soporna, ja, då börjar det lukta skumt.
Och det viktigaste av allt, struntar jag i att tvätta så kommer jag även denna månad, få gå till skolan i bikintrosor.
Oh Susie!
DN-dilemma
Jag har ett väldigt komplext förhållande till tidningen DN. Eftersom jag inte vill lägga ner halva min inkomst på en morgontidning som inte ens innehåller lite smaskigt skvaller ála Hollywood, så är jag för det mesta utan. Men då och då dimper det ner erbjudanden, endera i min eller i mina föräldrars brevlåda. Extra extra! Prova DN i ett par månader för bara 50 pix. Det kan jag gå med på att betala för lite samhällsinformation som man senare kan glänsa med. Det är så jag ser det. Tänker jag på DN så ser jag långa frukostar i sängen framför mig. Jag smuttar på mitt gröna, interlektuella te och bläddrar igenom både huvuddelen, kulturen och ekonomi. Under dagen kan jag sedan sitta och diskutera världspolitiken och slänga med begrepp jag inte visste fanns.
Så kommer den magiska morgonen då den första tidningen dimper ner i mitt brevinkast. Sprillans färska nyheter som bara väntar på att bli lästa. Och som de kommer att få vänta. För just den första morgonen hinner jag verkligen inte! Och tydligen inte dagen efter heller, eller resten av dagarna den veckan. Tidningarna läggs oöppnade på hög och tar snart upp halva lägenheten med sitt pockande på mitt dåliga samvete. Jag skäms och önskar att de inte fanns. Önskar att jag aldrig hade skaffat DN, eftersom det enda det ger mig är ryggskott på vägen till pappersinsamlingen.
Idag kom det inte någon tidning. Helt tomt var det i hallen mellan gummistövlarna och skinbootsen. Och min enda tanke? Ånej! Jag som verkligen, verkligen skulle läsa den idag, liggandes i sängen med grönt te. Typsikt!
Ge mig fruktsallad i pillerform!
Som nyblivet exembarn, eller allergiker om man så vill (vad är egentligen sexigast, eller minst osexigt?) är jag alldeles ivrig att få gå och lägga mig. Då börjar nämligen hela medicineringsritualen. Det är inte så att jag är överförtjust i läkemedel, men örondropparna skapar en sån härlig uppe-i-det-blå känsla eftersom jag förlorar hörseln, och med den fotfästet. Som om inte det är bra nog smakar mina kli-tabletter jordgubb. Mmmm! Det kanske inte är en tant jag är, utan ett litet, litet barn i vit-medicin-som-smakar-bananvärlden.
What a wonderful world.
Att dölja mina ålderstecken
Fick hem brev idag. Det var från en butikskedja som säljer skönhetsprodukter. Jag är medlem där och de har mitt personnummer. Nu, vid en ålder av 22 år, tyckte de att det var lämpligt att skicka ett litet erbjudande till mig. Lucky me får, som en liten höstbonus, köpa produkter mot ålderstecken för hela 50 %! Jag tittar på mig själv. Granskar mitt yttre. Så värst gammal tycker jag nog inte att jag ser ut. Så spanar jag in i garderoben, i hallen och hela min skosamling. Tantkappor, tantskor och tantklänningar trängs om det lilla utrymmet. Ska man snacka produkter mot ålderstecken med mig är det nog insidan man ska jobba med istället för utsidan.
Snart börjar livet!
Kockan är två minuter över fem. Det betyder att livet börjar om två timmar och 58 minuter. Är nyss hemkommen från bästa långlunchen (jepp, jag fick även efterrätt), har gått promenad över bro och vatten och sett staden förvandlas från dimmig dag till dimmig kväll. Sällskapet var ypperligt och även mina fötter trivdes bra med att spankulera runt i klackar. En magisk dag kan man tycka. Fast! Det som händer klockan åtta, WOW! Mina bönder ska hitta kärleken! Pinsamma försök till omfamningar som slutar i handskak, gubbsjuka män som pratar om den perfekta kroppen och extrakilon på fel ställen, unga pumor som träffar stiffa snubbar. Det kan inte bli bättre! Bonde söker fru, I love you!
Morgonstund har dimmig grund
En alldeles vit morgon. Vaknade upp med ett tyck när jag såg färgen utanför fönstret. En kall känsla spreds i hela kroppen och snörde ihop lungorna. Snö! Hade det börjat snöa under natten? Var det nu dags att pulsa runt i den vita skiten och frysa fötterna av sig för att man är för fåfäng för att köpa praktiska skor?
Det var inte snö. Det var helt vanlig, underbar, icke-pulsvänlig dimma som har lags sig som en tjock gröt över Stockholm. Me like!
Nu ska jag droppa örondroppar i ena örat och sen rulla till skolan där min kära stalker väntar.
So long!
Sugar mummy, sugar mummy bring me home!
Mums! Tisdag betyder sockerdag. Iallafall på brunettbellas språk. Men så har jag haft en mycket påfrästande dag idag. Såhär i house-tider kände jag hur det kliade på hela kroppen. Utslag fick jag också och öronen kluckade. Så med magkatarrsmage släpade jag mig till doktorn. Satt och spanade på min hud och var nästan säker på att jag skulle få se ett par skabb krypa sig fram och parta loss på min stackars torra hand. Ingenting hände. Men så kommer Dr Ung ut ur en dörr och ropar upp mitt namn. Så nu skulle Dr Ung, och otäckt lik ett gammalt hångel, spana på min kropp efter så kallade skabbgångar. Och ja, jag hade genomskinlig behå. Sen har doktorn mage att fråga om jag har lätt att få rodnader på huden, ja, han menade att jag var så röd i ansiktet. Lyckades dock förklara mig att det var kallt ute. Jag tror att han köpte det.
Och nu sitter jag här. Fattig student, men en hel hög dyra mediciner framför mig. 400 kronor kostar jag idag. Så går det, när man plötsligt får oidentifierbara allergi. Doktor house, var är du?
Jag bloggar!
Så. Nu har jag gjort det. En blogg, kom igen! Det är bara att akta sig blondinbella, nu är brunettbella här, som varken särskriver eller har en massa pengar. Jag har inte ens en ful pojkvän.
Så var det första inlägget avklarat. Dags att börja fila på tvåan. Yey!
