Oh Susie

I morgon fyller jag år, och för ett par veckor sedan fick jag för mig att jag skulle bjuda in hela familjen på middag. Sagt och gjort, alla inbjudningar blev utskickade och jag var så nöjd med mig själv. Nu har det gått upp för mig att jag ska laga mat (jag kan inte laga mat) för tio personer (ja, jag har en sån där Pip-Larssons familj) i ett kök man inte kan laga mat i. Inte nog med att det är litet, ugnen och spisen fungerar inte samtidigt heller. Och när jag väl kommer ha löst matfrågan så hoppas jag att jag kan komma på något bra ställe där hela familjen kan sitta. Det lilla bordet, sängen och mattan räcker ett bit, man jag är rädd för att jag kommer behöva stuva in ett par syskon i badkaret. Nu ska jag sätta igång med ugnsgrejerna, i morgon blir det storkok. Ser fram emot middag med halvkall mat och folk sittandes lite här och där. Det är väl ändå tanken som räknas, eller hur var det nu?

Ibland när jag jobbar kan jag bli lite sådär dumsnäll och göra mycket mer än jag behöver, bara för att jag kan och för att det faktiskt är kul. Det här gäller främst när jag jobbar gratis (ja, ni hör nu hur dumsnäll jag är). Igår festivaljobbade jag och självklart dök jag upp en timme innan mitt pass började och sen blev det sig bara så att jag stannade kvar två timmar efter. Nu sitter jag med svullna fötter som gör så satans ont och ett huvud som snurrar runt lite sådär lagom trött. Men det är ju bra, att jag känner så idag, när jag ska få gå in gratis på festivalen och kalasa som bara den, som tack för gårdagens insats. Kan jag aldrig lära mig?

Den här sommaren har jag låtit mitt hår växa ganska fritt och resultatet blev lite sådär lagom hippielångt och lockigt. Nu i augusti har jag kompenserat min bristande uppmärksamhet mot håret genom att ha låtit saxen gå lös ca fem gånger (månaden är inte slut än..). Varje gång har min gamla hedliga snedlugg blivit lite kortare och igår tog jag steget. Jag har numera page och hellugg. Jag ser precis ut som jag gjorde för femton år sedan, när jag gick i ettan i grundskolan. Jag ser ut som ett sjuårigt troll. Och jag gillar det. Det är nog det värsta.

Idag efter skolan gick jag hem till finaste fotbollerskan. Vi spelade kort och kokade sylt på blåbär som plockades i regnet för några veckor sen. (Lugn bara lugn, de har legat i frysen. Vi kokar inte mögelsylt). Nu när jag har kommit hem sa fröken L att hon tyckte synd om mig som inte har femman, så jag kan titta på något modern underhållningsprogram. Och vad svarar jag? Att det är kolugnt, för jag har en disk att ta tag i och sedan tänkte jag sätta igång med en ny, härlig bok. Och medan jag har legat här i min säng och tänkt ut vad jag ska göra så har jag pressat i mig en halv smulpaj med tillhörande sås själv. Inte nog med att jag är patetisk, jag har blivit en tant till på köpet. Och jag fyller inte år fören nästa vecka. 

På vägen hem nu för en stund sen kom jag på att yoghurten nästan är slut här hemma och dessutom finns det bara musli som är äcklig (ja, jag tänkte vara lite rolig och variera min smak på frullen. Stort misstag, ska inte hända igen), så jag passade på att smita in på konsum i väntan på spårvagnen. Eftersom jag var trött trött trött och dessutom lite stressad så kunde jag absolut inte bestämma smak. Det hela slutade med att jag betalade för tre olika yoghurt och dessutom en musli. Eftersom jag glömde att ta en påse så fick jag släpa runt på allt och möttes av konstiga blickar. Är numera the crazy yoghurt lady i mina kvarter. Känns fint. 

Idag blev jag hungrig på kvällen. Jag brukar aldrig bli hungrig efter middagen (sugen kanske, men inte kurrande mage). Betyder det här att min kropp har hittat på ett nytt sätt att få sova ännu längre på morgnarna? Nu vaknar jag ju för att jag behöver mat. När kommer jag vakna i morgon? Och jag som skulle ta tillvara på sommarlovet, fånga dagen och leva i nuet. Crap.

Det är alldeles iskallt ute nu. På vägen hem blåste höstvindar och regnet piskade på hela kroppen. Men jag är inte ledsen trots att värmen är borta, ljuset har försvunnit  och jag fryser fast jag är inne. Nej, jag har varit på fin konsert idag, ute i vitan med mina två Malinkor och blivit alldeles bombarderad av fina kärleksord och sånger som handlar om taffliga försök till närhet. Så fast det är alldeles kallt om kroppen så bubblar hjärtat av värme och det är ju ändå det som är viktigast.

Sommarlovet tar slut om precis en vecka. De sista dagarna, de skälvande sekunderna gör ont i mitt hjärta. På ett sätt är det redan slut, sommaren som bara har varit ledig och fri har plötsligt fått ett bäst-före datum. Jag kan ta på slutet och det är så fullkomligt övervidrigt. jag vill alltid vara ledig, jag vill kunna dra på mig min lilla blommiga klänning som luktar sol och svett och salta bad och knata ner till vattnet och lägga mig där och spela kort. Jag vill plocka fram lite vin när kvällen kommer med enbart mörker och ingen kyla, och skratta tills det blir alldeles ljust igen. Jag vill läsa fina böcker som jag väljer själv och inte skolböcker jag får tvinga mig själv igenom. Jag vill ha sommar och inte höst. Men vet ni hur jag tar tillvara på de här sista svindyra dagar av ledighet? Jag sover. Sover sover sover. Plötsligt kräver min kropp tolv timmars sömn per natt, och jag vaknar bara därför att jag är så väldigt hungrig. Skola kanske kommer bli bra, för då kan jag inte längre isolera mig i min säng, utan blir tvingad upp för att få träffas av de sista solstrålar som gör världen till sommar och inte dystert grå.

Idag satte årets utebio igång och trots att den har flyttat från tanto till rålis så blev det riktigt fint. Jag satt på filt med skönheten och proppade socker och drack öl och smoothis (bästa kombon. Otippad och underskattad) (och ja, jag var extremt hungrig och gillade det mesta). Filmen vi såg var ingen mindre än Thelma and Louise, så nu har skönheten och jag jag självklart bestämt att vi ska ut på road trip och vara stentuffa. Hon är Louise (eftersom hon skulle vara kall i en jobbig situation) och jag är Thelma (eftersom jag är ett huvud längre och skulle prata nervöst och bara skratta i en jobbig situation). Så nu ska vi leta upp två vapen, vi tänker harpun och luftgevär. Akta er för oss, vi ska sno syrrornas pappas amazon, och ingen av oss har körkort. Men oj så snygga vi kommer att vara med solbriller och höga jeans, swichandes fram på den svenska vishan. Kriminellt snygga. 

Argument för att jag borde få vara med i "äntligen hemma" efter den här sommaren:

Igår packade finaste fotbollerskan och jag korgarna fulla med mat, badkläder och spel. Sen lånade vi en cykelkorg i äkta socialistisk anda (den användes inte och då tyckte vi att man måste dela med sig) och sen bar det av till stranden med mig trampandes och fotbollerskan sittandes på pakethållaren. När vi väl kom fram upptäckte vi att vi i princip var ensamma. Vi undrade var alla hade tagit vägen och tyckte vi var tappra som låg där trots att det inte var strålande sol. Svaret fick vi efter bara någon timme, när vi hade förflyttat oss upp till blåbärsskogen och himmelen plötsligt öppnade sig. Plötsligt var vi inte bara tappra, utan även idioter. Två tappra idioter. 

Idag fick jag pengar. För första gången på hela sommaren har jag ett kort som inte säger "godkännes ej" på konsum och för första gången den här sommaren har jag kunnat bjuda mina kompisar på öl istället för tvärtom. Jag har dessutom frukost i kylen och frukt i korgen. Jag älskar pengar! idag föddes en äkta kapitalist i mig och om två veckor kommer jag sitta där igen, luspank tuggandes på en knäckis utan pålägg. Men det gör ingenting, för idag är jag rik som ett troll! 

Idag har jag legat på klipporna med finaste flickorna och ätit godaste keson och tagit morgondopp istället för morgondusch, och det betyder att det fortfarande är sommarlov och det betyder att livet är bäst och oändligt vackert!

Igår morse skulle jag upp tidigt för jag skulle iväg och åka tåg. Jag dubbelcheckade på natten när jag kom hem vilken tid tåget skulle gå och när jag behövde åka hemifrån, och jag kan tala om för er att det inte var en nådig tid. När jag väl kom fram till centralen klockan kvar i åtta upptäckte jag att jag hade sett fel på en kvart och tåget stod redan inne på perrongen, redo att sticka iväg. När jag hade hittat en plats och gjort mig bekväm kikade jag för säkerhetsskull en gång till på biljetten (som tur är känner jag mig själv ganska bra), och hör och häpna, jag hade sett fel en gång till! Jag var en timme för tidigt. Så det var bara att kliva av, svära en liten harang och gå för att köpa kaffe, vilket kändes väldigt nödvändigt. Jag sa TVÅ gånger att jag ville ha svart kaffe till tjejen i kassan. Jag fick min kopp, men eftersom det var varmt så drack jag inte av det på en tjugo minuter eller så. När jag väl öppnade locket satt jag på mitt riktiga tåg, och då upptäckte jag att Mc Donalds-bruden hade besudlat kaffet med massor av mjölk. Men tro inte att jag är arg för det här, nej nej. Efterosm jag dagligen har en dos med otur var jag bara glad för att allting kom på morgonen, för resten av dagen blev en kalasfin upplevelse som avslutades med betalt hotellrum på slott. Det ni.

Jag kom precis hem från kalas. Har suttit i fönster och tittat ut över söder, ätit popcorn och smulat ner soffan och blivit förväxlad med en tjej från västerås (en person som tyckte att jag hade blivit så väldigt trevlig och verkligen funnit mig själv. I själva verket var jag bara lik någon, som inte var lika trevlig och som borde lära av sin dubbelgångare hur man ska vara). Men som vanligt den här sommaren drog jag på mig guldpjucksen och gick som en av de första. Anledning? Jag var trött. Varför? För att jag har legat i solen och spelat kort hela dagen med finaste fotbollerskan. Ansträngande värre. Skolan börjar om knappt tre veckor och jag har en känsla av att jag inte riktigt är redo för det än.

Idag cyklade jag till stan och träffade fina kompisen. Eftersom hela dagen strålade och jag hade sovit i tolv timmar tyckte jag att det var dags att fira lite och det gör man bäst genom att dra på sig höga, röda klackar. Tyvärr tyckte någon elak jävel att jag borde tas ner på jorden så pang sa det, så fick min cykel punka på vägen hem. Så det var bara att hoppa av den vingliga stålhästen och promenera hem med skorna som plötsligt kändes som världens sämsta val en varm och svettig dag. Varför måste man alltid straffas för att man är på finaste humöret? Är det bara för att jag ska ha någonting att blogga om? Isåfall lägger jag ner. 

Om ni tror att jag inte har skrivit på grund av att jag har glömt bort det så har ni fel. Jag har inte skrivit för att jag inte har orkat, jag har nämligen jobbat som SCENCHEF på pridefestivalen. Kulturhusets stora scen har varit min arbetsplats och där har jag forslat fram kändisar och burit runt på rekvisita tolv timmar per dag. Och i fredags fick jag klättra upp på scenen när det satt publik på varenda liten stol (det går in 750 pers, bara så att ni vet), grabba mikrofonen och kraxa fram viktig information med trasigaste rösten. Nu kan läraryrket kasta sig i väggen, jag tänker bosätta mig på stora scen. Innan sommaren är slut ska jag ha knipit en huvudroll. Det kan ju inte vara så svårt att fixa, jag är ju faktiskt scenchef.