Tråkiga fröken
Nu har jag lyssnat på samma låt om och om igen hela morgonen och ända sedan den sekunden jag klev in i lägenheten. Det kanske ligger någonting i det där mina elever säger, att jag har trist musiksmak..
Trasiga fötter i trasiga skor.
Idag har jag gjort allt det där jag skulle göra. Eller inte som jag skulle, enligt ordinarie planer, men som jag bestämde att jag skulle göra när jag tittade ut. Idag skulle jag tvätta fem veckors tvätt, diska, suga damm, köpa linsvätska (det är ett under att jag inte går runt med små torra, taggiga saker i ögonen. Mina linser har väl fattat läget) köpa läppstift, nagellack och tofsar och obs, obs, obs: köpa te. När jag såg solen och fattade att jag skulle sluta klockan två så slopade jag tvättplanerna och satte mig istället på uteservering och surplade kaffe som sög i mig cigarett som att våren bara skulle vara en dag (jaa, jag har fortfarande magkatarr, och jaa, det gör himmelens ont nu, och JA, det var verkligen värt det).
Om det inte hade varit så att jag hade alldeles trasiga fötter efter gårdagens fotboll, nerstoppade i ett par alldeles söndertrasade skor så skulle jag ha känt mig som jet settare på långledighet. Tur att man har kläder som tar ner än på jorden.
Gnäll och klag. Men är det måndag så är det.
Jag ska iväg och spela fotboll nu. Min väska är inte packad än och bussen går om tolv minuter. Min ena fot är fortfarande alldeles blå efter förra veckans sparkar, och den andra foten är knölig och och nervfelig, efter helgens slit i nya pjucks. Dessutom är jag sjukt trött. Och så fryser jag. Och så råkar håret ligga snyggt idag och jag vill inte alls sätta upp det i en svettig tofs.
Så. Nu har jag gnällt av mig. Eftersom jag är alldeles ensam och övergiven (ensambonde som älskar singellivet brukar det heta i vanliga fall, men ska jag gnälla ska jag banne mig gnälla) så får jag ta skitsnacket här istället.
Nu ska fotbollsdojjorna snöras på och bollen kickas. Hurra!
Ett sabla hundliv!
Jag är hundvakt idag. Lilla Valencia-Märtha-Sally är här och hälsar på. Vi ska gå på promenad om nån timme men nu först ska vi bara mysa och leka. Var vad jag trodde iaf, innan hon kom hit. Jag såg hur vi tillsammans skulle ligga i sängen och mysa. Titta på fyrans repriser, käka choklad och gulla. Nu har hon varit här i typ en kvart. Hon har kissat ner sängen, golvet och mattan (två gånger). Hon har gnällt (och den här hunden är ändå stum) och hon har bitit på mina favoritskor och tofflor.
Nu vet jag varför småbarnsföräldrar så ofta skiljer sig. Det blir visst aldrig som man tänkt sig. Dags att slopa romantiska drömmar och kavla upp ärmarna. Fram med skurhinken och plasta in lakarnen. Hunden har visst tagit över hemmet.
Earth hour betyder att man stänger av energin
Klockan har precis passerat elva. Jag kom just hem, har varit hos bästis. Knaprat rester, druckit te, spanat Robinson (I love it!) och slumrat i soffan. Ska nu krypa ner i sängen och sova! Jag har ju herregud varit uppe i sex timmar!
Igår jobbade jag hela natten och idag somnar jag tidigare än jag gjort på hela veckan. Vilken helg, vilket liv, vilken partypingla!
Att vara nykter betyder betyder att vara trött. Dagen efter lika mycket som under kvällens gång. Jag ska byta mage och jag ska byta medicin. Ge mig ett par öl och en kropp som pallar dagen-efter-trycket!
Skål i ett glas vatten och gonatt på det!
Jag blir bakis av att vara nykter
Igår jobbade jag i nitton timmar. Jag stog upp från klockan halv sju på morgonen till klockan fem på morgonen, med en sittande lunchrast på 20 minuter. Jag har aldrig haft så ont i fötterna. Det är nu man ska vara ihop med någon som väntar på mig hemma, som bara längtar efter att ge min fot- och ryggmassage. Ge och ta, jag ger mina fötter, jag får massage.
Det jobbiga är att eftersom jag jobbade, och eftersom min mage katarrar och blir matad med piller, så drack jag bara två klunkar öl igår (jobbade på fest där öl var en mycket mer förekommande än vatten). Ändå tror min kropp att den är bakis idag, bara för att det är lördag. Den yrar, den ramlar, den bakishungrar och den ligger so en klubbad säl i sängen och säger "moää, varför är jag ensam? Varför finns det ingen här som hämtar vatten och snusdosa som ligger på bordet?".
Kalas!
I kväll ska jag hjälpa till att servera och fixa på bästis mammas 50-års fest. Det ska hällas upp vin och det ska bäras fram mat och bländande leenden ska blixtra och tallrikar och glas ska diskas. Superkul, förutom att jag fortfarande inte har hittat någon present, och ännu inte har bestämt vad jag ska ha på mig. Det blir en halvtimme hemma mellan praktiken och kalaset. En halvtimme då alla beslut får fattas. En himla tur att jag var hos doktorn igår, och fick starkare medicin mot min magkatarr.
Ambivalent åldersnoja
I helgen fick jag höra att jag såg yngre ut än min lillasyrra (och det var verkligen inte första gången jag fick höra det). Kan dock bero på att hon då hade förgat håret i en grå nyans. (Förlååååt igen syrran. Nej, det är inte grått, ja, du är skitsnygg).
Idag pratade jag med en lärare på skolan, och han kläckte ur sig "ja, precis som ni trettioåringar". Sen fick han en chock när jag bad honom dra bort åtta år i ålder.
Hur gammal ser jag ut att vara egentligen? Tydligen som en väldigt sliten tonåring som har levt ett hårt liv, eller som en trettioåring med barnslig framtoning. Vad är bäst? vad är minst patetiskt?
Namn, names, nombres
Idag var jag ute och promenixade med mammas lilla hund och knatade sedan över till mormor och morfar med alla syrrorna. Där bjöds det på våffelkalas med flera sorters sylt. Jag vet att det inte är våffeldagen fören imorrn, men min mormor är rebell och normbrytare.
Som alltid den senaste tiden, när vi alla syrror är samlade och även mamma (hon kände lukten av våfflor hela vägen från norrköping och tog snabbaste tåget hem) så uppstod en stor konflikt om vad den lilla vovven ska heta. Valencia, Märta eller Sally. Tycker det är lite komiskt att en familj, som består av väldigt många personer, och därmed väldigt många namn (tänk både för- och mellannamn på en handfull ungar) inte kan komma överens om vad vi ska kalla den typ 80e i raden som ska döpas (inte nog med att familjen kryllar av barn, ett par husdjur har även passerat genom åren). Det kanske är därför som vi är så många, för våra föräldrar aldrig kunde komma överens om namn.
Och så blev jag pappa. Det behövdes bara en almanacka.
När jag var liten och bodde med pappa så tjatade alltid han om hur man skulle planera sitt liv och inte vara spontan. Man skulle inte vara så "lat", som han uttryckte det, och bara låta andra bestämma vad som ska hända. Nej nej, enligt honom skulle man vara het på gröten och planera in saker i god tid. Som den lilla rebellunge jag var (eller bara ett ovanligt trotsigt barn som alltid ville säga emot) (har helt och hållet vuxit bort. Inget trots kvar i mig, nej nej) så vägrade jag att planera saker.
Spanade lite i kalendern nu och upptäckte att jag har varje dag den kommande veckan uppbokad och likaså tre helger framöver. Så blev man sin pappa tillslut ändå och rebellungen i mig gråter.
Rapport från skadebänken
Jag undrar om det verkligen är fotboll vi spelar på måndagar, mitt lag och jag. Jag har för mig fotboll går ut på att sparka runt på en boll och sedan skjuta in den i mål. Därför undrar jag varför mina ben är alldeles pricka av blåmärken och min fot har fått en alldeles stor, runt bula. En röd- och blåfärgad sådan. Läckert! (nu ser jag själv att det låter som att jag har blivit någon sorts hackkyckling i laget, som alla andra springer runt och sparkar på, men jag kan försäkra er om att jag sparkar tillbaka, minst lika hårt).
Imorgon är en lögnare, eller hur ordspråket nu gick
I fredags när jag gick ifrån praktiken tänkte jag "hm, jag har ju en del jag måste fixa innan måndagslektionen, men jag gör det i helgen istället för att sitta kvar nån timme här".
Nu är det söndagskväll. Jag har fortfarande inte kommit upp ur sängen, och jag har fortfarande inte gjort det jag skulle göra. VARFÖR kan man aldrig lära sig att inte skjuta upp saker? Varför?
Armbryterskan från dumheten
Igår var jag ute och drack öl med ett par kompisar, och som de bönder vi är innerst inne, började vi såklart bryta arm. Nu råkar det vara så att jag är mest bonde (mormor, morfar, pappa- alla är de från landet) så jag gick ut hårdast och skulle självklart utmana alla. Och inte nog med att jag utmanade alla, jag vann över dem lik förbannat.
Imorse vaknade jag upp av en exploderande smärta i högerhanden. Jag kan knappt böja handleden och jag har någon sorts knöl, eller bula, mitt på handen.
Ibland kan jag verkligen bli trött på mig och min jävla tävlingsinstinkt.
En liten fredagslista
Saker man absolut inte vill göra efter en lång praktikvecka:
* Bada ett alldeles för varmt bad, när man har sett fram emot ett svalt, skönt.
* Dammsuga hela lägenheten.
* Diska massa frukostdisk.
* Baka en alldeles för överambitiös kladdkaka.
Saker jag måste uträtta nu:
* Dammsuga hela lägenheten.
* Diska massa frukostdisk.
* Baka en alldeles för ambitiös kladdkaka.
Och allt det här ska göras med en alldeles skållad kropp, eftersom mitt efterlängtade bad blev på tok för hett.
Systemet-armar
Jag har tänkt på en sak (nu låter de som jag bara har tänkt på en sak, fast jag i själva verket har gått runt och tänkt tusen tankar) (skit samma). Alltid när man är på väg till systemet, eller när man borde gå till systemet och vet att någon annan är på väg, så blir man uppringd, eller så ringer man upp, helt ogenerat och undrar om den stackars utsända kan plocka med sig ett par flaskor öl extra. Och alltid, alltid, alltid svarar man jakande på den frågan. Sen står man där, men 8 kg öl och två meter långa armar, och förbannar den jävlen (en själv alltså) som inte såg till att det fanns öl hemma.
Mums! Det var bättre förr! Eller?
Idag köpte jag sill och potatis. Och så blev jag sjukligt sugen på tacos. Jag tror jag måste checka mobilen och se om jag har ett missat samtal från nittiotalet. Det kanske vill ha tillbaka sin mat.
Eller så vill det bara bjurra på ett glas sprite och en skål chirre framför fångarna på fortet.
Inte modig. Dumdristig.
Jag är mörkrädd, men ligger förbannat ändå själv i min lägenhet och läser läskiga saker och tittar på läskig tv. Och jag undrar varför jag lider av insomnia?
Popcorn-party med blodig bok
Jag har haft en sån himla bra dag idag. Jag har läst massa bok, jag har hälsat på mormor och morfar, där jag fick massa kläder från mormors garderob. Sen klädde mormor och jag om en stol till mig, så jag har nu en alldeles rosig, underbar sak i mitt kök/ vardagsrum/ sovrum. Sen gick jag på pongo-promenad (ni vet när hund och matte matchar varandra) med mammas lilla hund (vi hade både röda jackor, och hon är svartkrullig, och jag hade en svart mössa) (hon är bäbis. Hon fryser. Man måste ha jacka då). Och nu äter jag popcorn till middag. Är inte det lycka?
Lyxlirarliv
Mums! Det blev inget jobb för mig idag. Istället blev det tillbakakrypning ner i sängen och slukeri av halva "flickan som lekte med elden", pannkakor och snart mormor och morfar. Nej, ska ska inte sluka mormor och morfar, jag ska åka dit och hälsa på.
Jag har en hel hög med saker som jag har tänkt ta itu med nästa lediga dag (och som jag har önskat en ledig vardag den senaste tiden, så jag kan göra saker. Jag har tillochmed varit med och kommit på namn till den där extradagen som borde ligga mellan söndag och måndag) (småndag) men nu kan jag ju inte göra allt det är. Jag är ju ledig, för sjutton gubbar!
Ge mig bråkiga barn och ett knippe tyskaböcker, tack!
Sitter som på nålar just nu, om man kan sitta som på nålar klockan tjugo över sju på morgonen. Som på nålar, fast med slutna ögon och en extremt dålig hållning. Det är nämligen så att min handledare från praktiken är ledig idag, och därför har jag skrivit upp mig som vikarie. Skolan kan ringa när som helst nu och säga att "upp och hoppa, spring till skolan, du ska leda tyskalektioner med jobbigaste nian idag. Sa jag att alla var muskelbyggare och råstarka?".
Jag behöver pengarna, men jag behöver också krypa tillbaka ner i sängen med en bok och planera veckans lektioner, sådär i ett lite lugnare tempo. Så nu sitter jag här och väntar. Kommer de ringa eller inte? Som en liten tonåring fullproppad på hormoner som väntar på att helgens hångel ska skicka sms. Så mycket väntar jag på jobbsamtal. Sorgligt.
Gör om, gör rätt
För ett tag sedan stängdes mitt internet av på grund av att jag inte hade betalat tre månaders räkningar. Den här gången råkade jag betala en månad för mycket (ja. Jag är dum i huvudet. Jag kan inte fatta att jag ska betala för en månad, en månad i taget. Inga klumpsummor, tack så mycket). Igår fick jag ett litet fint brev (eller mamma fick det, för tele2 tror fortfarande att jag bor där. De är också dumma i huvudet) som sa att jag kunde hämta ut 14000 på närmaste konsum. Jag fick en chock och såg en solig sommar med drinkar och inget jobb framför mig. Jag såg fel, det var visst en regnig sommar med masa jobb som hägrade, för på förtydlighetesrutan stod det 149 kronor (som sagt, dumma i huvudet. De har inte lärt sig att göra komma).
Idag när jag skulle hämta ut mina pengar visade de sig att man får betala 10 kronor för tjänsten. Tycker att det är det fräckaste jag har hört. Varför ska man betala pengar för att få tillbaka pengar, för att tele2 råkade skicka ut en extra räkning? Så.. ska jag släppa lös fighetern i mig och börja mail-bråka, eller ska jag bara låta det va? Ert beslut, röstningen har börjat! (Jepp, jag har Robinssonvibbar i hela kroppen, eftersom det börjar på lördag. Bloggens första öråd).
Måndagslycka!
Gomorron!
En stålande, fantastisk, fin måndag! Underbart! Godmorgon, hej nya vecka!
Ni kanske undrar hur jag kan vara så dum i huvudet och tycka att den här dagen inte suger, utan är helt ljuvlig? Och då kan jag tala om att det inte handlar om att jag ska stressa runt som en idiot mellan skola högskola, läkare, fikor etc. Och det är inte heller för att jag ska ha seminarium idag, som jag inte har gjort läxan till. Och inte för att jag har sovit lite för lite. Nej, nej, nej!
Jag är så himla glad, för idag är det måndag, och det betyder att jag återigen ska få sparka som en idiot på en boll i två timmar, i en skolgymnastisksal som luktar svett och nostalgi. Hurra!
En söndag.
Idag satt jag hemma hos en kompis och pluggade. Samma kompis som hade fest igår. Han ville ha sällis medan han städade och jag hittade ingen koncentrationsförmåga hemma i ensamheten, så vi slog ihop oss och bildade ett super städ/plugg team. På väg hem från honom, där jag hade tryckt 6 bullar (men de gav energi till plugget. Som jag faktiskt gjorde. OCH jag hjälpte till att städa) (eller jag bar iaf påsar med glas och sopor till sorteringen) kände jag hur nyttighets- och matmagen skrek på hjälp, och eftersom jag skulle hem till mamma, som redan hade ätit, lyyxade jag till det rejält med sushi. Beställde en medium, men fick, hurra hurra, en large! När jag satte mig alldeles lycklig med pinnarna i soffan för att hugga in kände jag självklart, som ett väntat kronofogenbrev på posten, hur illamåendet och mättnaden satte in. Så där satt jag och tvingade i mig tolv bitar rå fisk och kände hur magen höll på att skrumpna ihop för att sedan explodera. Varför, verkligen varför, är det just en sån här dag man har sushitur?
Syrran och jag ska skaffa 99 barn. Det är det som kallas syskonkärlek. Keep it in the family liksom!
Jag vet inte varför, men när det vankas maskerad så kan jag inte hålla mig. Jag går och planerar kostym i flera dagar, tänker ut olika alternativ och spanar i både min egna och kompisars garderober efter lämplig klädsel. Igår på Disneyfest ville syrran, som kvällen till ära var min date (är det nu ska jag springa och haffa första, lämpliga bli-ihop-med-person?) inte vara odjuret (jag hade sett framför mig att glida in lite snyggt som skönheten, i guldklänning och allt) så efter mycket tänkande och sista-sekunden-rotande i garderoben så blev det att gå som Pongo och Perdita. Prickiga kläder och alldeles prickiga armar, ben och självklart ansikte. Och så tunnelbana och buss på det.
Och vem möter vi där, på bussen klockan halv åtta, med prickiga ansikten och en dogie-bag (mitt skämt. Extremt nöjd) från donken? Självklart personen syrran har crush på och som hon lite smått stalkar. Och jag kan verkligen inte fatta att det var hennes inte-vill-träffa-när-man-ser-ut-som-en-hund-med-pommesfrittesfett-runt-hela-munnen person, och inte min!
Jag vill dansa i neon!
Igår var jag jättepepp på att gå ut. Jag var det när jag vaknade iaf. Sen ju längre tiden gick dessto tröttare blev jag, och när klockan var närmare halv tio så satt jag hemma hos två kompisar med klänningen uppknäppt (bara bandet runt magen, jag är inte gästen som kränger av mig naken. Jag kan bete mig) och skrattade åt let's dance skämt. Sen tog jag mitt pick och pack och vandrade hem i natten långpromenad i regnet. Och nu ska jag upp och ut på barnkalas. Och sen fest med disneytema. Jag kan inte bestämma mig för om jag är tokgammal eller superbarn. Och jag som bara vill vara mittemellan och dansa sönder fötterna en fredagnatt. Är det för mycket begärt?
Låt mig lära eleverna lite do-re-mi, och sjung med!
Jag vill leva i en muiskal! Jag vill att livet ska vara en enda, lång sång. Tänk va underbart! In på konsum för att köpa lite mat hela kassan bryter ut i sång (yo-guuurt, äppen och så hallooooon, nu ska hon hem och göra smooootieeee, smootie, smootie). Sen blir det förseningar på tvärbanan, och då reser sig alla upp och brister ut i en "hur ska vi hinna till jobbet idaaaag, inte vet jag, inte vet jag. Ska vi skylla på sl, eller va glada, för idag är det ändå soooooooool!".
Har jag tittat för mycket på disney-filmer nu? Äh, man kan inte titta för mycket. Jag vill leva i en musikal. Punkt. Och ja, jag har på mig min hippieklänning nu, och känner riktiga hair-vibbar. Länge leve musikaler!
Jag kan måla allt med färger i en vind!
Jag ska gå på maskerad i helgen, med Disney-tema. Man ska klä ut sig till sin favoritfigur i disneyvärlden och jag ska självklart gå som mitt rätta jag Pocahonas. På festen ska man verkligen gå in i rollen så in i den milda grad att vi ska framföra ett nummer. Vi ska alltså stå och sjunga och göra det lite kul, sådär. Spela upp favvoscenen, och inte på dvd då, utan live. Visa upp talangerna.
Eftersom jag försöker gå in i rollen så bra som möljigt har jag suttit och tittat på ett klipp på you tube ett par gånger, tränat in moves och försökt sätta rät toner etc. När man är inne på youtube och spanar Disney kan man (jag) inte sluta, så nu sitter jag och kikar hela lilla sjöjungrun. Bra att jag har gått och blivit lilla, lilla barnet, när jag ska föreställa lärare för högstadiebarn. Kanske borde byta roll med mina elever i fortsättningen?
Så är man ett fotbollsproffs. Iaf ett tacklingsproffs.
Igår började jag på fotboll. På riktigt. Vi är ett gäng som har hyrt hall varje måndag fram till sommaren. Jag gjorde flera mål och var nära att bryta flera käkar med mina superhårda bollar. Jag är mäkta stolt. Det konstiga är bara att idag har jag en sån fruktansvärd träningsvärk, men inte i benen, utan i hela ryggen och armarna. Betyder det att jag tacklas mer än jag sparkar? Kallas det fortfarande fotboll då?
Vårblommor, såhär i snöstormen
Jag har en fin bukett med påskliljor på mitt bord. Jag älskar påskliljor, verkligen älskar. Blir lycklig så fort jag ser påskliljor. Eftersom buketten har stått i nästan en vecka, och är i full blom just nu, så vet jag att det inte kommer ta många dagar innan de är bruna och alldeles dunderledsna. Därför var jag så förutseende idag, att jag gick och köpte en ny bukett, som bara är små knoppar på själkar för tillfället. Men lagom till att de kommer slå ut så kommer de andra vissna. Är det inte sånt som ger massa vuxenpoäng? Jag tror minsann det!
Amanda and Sandy are no longer listed as in a relationship
Jag gjorde slut med Sandy idag. På riktigt. Sa hej då, puss och tack. Och så gick jag och blev ihop med Sparkle istället. En skimrande vit telefon med favoritlåten som signal.
Råkade bli lite pinsamt inne i mobilaffären. Snubben som hjälpte mig började plötsligt kasta "goda ögat", det där som säger "hej du, nu ska jag stå och flörta lite ogenerat med dig, så min långa arbetsdag bli lite roligare". Självklart blir jag sjukt obekväm av det, för sån är jag, och ville bara få lite hjälp innan jag snabbt kunde smita hem med Sparkle. När jag skulle fråga hur man lättast kunde föra över kontaktlistan blev någonting fel, och i den flörtiga stundens hetta hör jag mig själv fråga "hur får man lättast in kontaktannonsen?". Han höjde på ena ögonbrynet, log pillimariskt och sa "kontaktannonsen?". Och inte hjälpt ansiktet till ett dugg, rödare än nymålade läppar, där jag stod och försökte förklara mig. Kände mig som en patetisk snusktant som kommer in med täckmanteln att köpa mobiltelefon, när det man i själva verket vill ha är en Mr Elgiganten. Men någon sådan vill jag inte ha, jag vill nämligen bara ha Sparkle!
Take me back to the 90s!
Min Sandy (fortfarande mobilen) är alldeles trasig. Hon stänger av sig och sätter på sig själv hela tiden, som värsta ambivalenta tonåringen med identitesproblem. Jag kan inte ta emot sms, jag kan inte skicka sms, jag kan inte svara på telefonen, jag kan IBLAND ringa samtal på max en halv minut. I tre dagar har hon krånglat nu, och jag känner att jag har degriderat i åldern, gått tillbaka kanske åtta år i tiden, då jag inte hade mobil och helt fick förlita mig på hemtelefonen. Så nu ska jag sätta på Kent och Broder Daniel, dra på mig gamla prickiga kjolen och kanske ta mig hem till pappa. Sätta mig bredvid den stationära telefonen och vänta på att någon kontaktar mig.
Önskas: julkyssar i vårvärmen!
Om två veckor idag blir det vår i Stockholm. Vår! På riktigt! Men tro inte att jag orkar vänta ända tills dess. Nej nej, nu är våren här på fågelsångsvägen! Påskliljor (som råkar vara favoritblomman) står i fönstret och knoppas sakteligen, vinterstövlarna glömdes kvar hos kompis, och istället glider jag runt i tygballerinas, och självklart ska jag knata på promenad i lilaprickig vårklänning idag. Länge leve våren!
Men nej. Misteln är fortfarande inte nedtagen. Den får bannemig sitta där den sitter tills jag har fått mig en fet, blöt kyss under den. Så vår, men en touch av julen, det är årets melodi!
Dröm-fredagen!
I kväll ska jag på middag hos en kompis. Planen var att vi skulle äta middag och sen gå ut och göra stan. Dansa schlagerdans och dricka öl och sen ramla hem på strukturerad efterfest som skulle innehålla både kylskåpskall folköl och lådor fulla av chips (självklart med dipp. Vem har varit på efterfest med dipp förut? Det här skulle bli efterfesternas efterfest). Nu får jag inte det, för jag ska bara sippa citronvatten och springa som ett barn fullproppat med socker fram och tillbaka från toaletten. Kul middagsgäst jag kommer vara!
Så kul man kan ha!
Ligger man hemma en dag med doktorns ordination att bara hälla i sig så mycket vatten det bara går, så finns det bara en grej att göra (förutom att gå på toaletten då. Det var tydligen en biverkning till att dricka väldigt mycket vatten) och det är att spela tv-spel. Jag älskar mitt tv-spel! Och så älskar jag Jolene (min gitarr) såklart. Hon har också blivit flitigt använd idag. Så jag ljög. Det finns tre grejer att göra när man ligger hemma:
1.Kissa.
2. Spela tv-spel.
3. Spela gitarr.
I have the time of my life....
Kontaktannonsernas nya: kalla händer!
Idag har jag varit hos doktorn. Började morgonen där med världens läbbigaste undersökning. Det värsta var att jag hade blivit lovad lugnande, som jag inte fick. De lovade också att det inte skulle göra ont. Det gjorde det. För tydligen så hjälpte inte bedövningen (som jag fick istället för lugnande) på mig. OCH inte nog med det så blev jag anklagad för att vara smygalkis, när jag frågade om jag fick dricka alkohol de kommande dygnen, och läkaren tittade på mig, tog av sig glasögonen och satte på sig psykologblicken och frågade "är det viktigt?".
MEN, tro inte att det bara var pina och elände (som jag dessutom fick punga ut en smärre förmögenhet för). Nej nej, en snäll sköterska höll mig i handen och frågade om jag alltid hade kalla händer eller om jag bara höll på att svimma. När jag svarade att jag var kallhänt så sa hon "kalla händer, ett varmt hjärta", tydligen ett gammalt svenskt ordspråk. Så nu ligger jag här i min säng, med mina kalla händer och mitt varma hjärta, och är glad för att det inte är tvärtom!
Klor som gror
Jag har ett problem. Mina naglar växer jättefort! Nu snackar vi fingernaglar. Jag klipper dem kort, kort och inom en vecka har jag långa röda klor (röda för att jag målar dem röda. Jag har inte naturligt röda naglar. Det skulle vara extremt läskigt. Bruden som egentligen är ett monster typ. Ungefär den synen mina elever har av mig).
När jag var yngre hade jag en period där jag tyckte att det fräckaste man kunde ha var långa naglar. Då växte de toklångsamt, och om en stackars nagel gick av tog de flera veckor innan den var ifatt de andra igen. Nu tycker jag inte om lång naglar längre. Jag tycker att det är obehagligt och obekvämt. Och nu växer de så att det knakar.
Är det det här som kallas problem för den som har för lite att tänka på?
Gäsp gäsp
Imorse skulle jag gå upp den omänskliga tiden sex (6), för att hinna till ett lärarmöte. Sånt är livet som lärarstuderande på praktik. Självklart kunde jag inte somna fören jättejättesent, eftersom jag visst att jag skulle gå upp tidigt och eftersom jag är inne i en period då jag inte sover. Somnade iaf tillslut och gick upp när klockan ringde. Trodde jag iaf. För när jag väl var uppe (och så trött att jag skulle kunna ha spytt) märkte jag att klockan bara var tre, med andra ord fortfarande mitt i natten. Och då blev jag på en gång pling supervaken.
Så ni som säger att lärare har det lyxigt värre med sommarlov och jular med betald ledighet, kom ihåg att resterande månader av året så sover vi bara en timme per natt.
Just nu skulle jag ha kunnat stå med rumpan bar i trapphuset.
Jag har aldrig tyckt om mitt vindsförråd. Det ligger på samma våning och borde vara mitt favoritrum där jag kan lägga allt jag inte använder. Perfekt för den trångbodde. Men jag undviker alltid det rummet så långt det går. Låter kassar med skor och gamla, fula lampor stå framme i lägenheten så länge som möjligt. Idag hade jag passerat den gränsen och var tvungen att besöka det mörka kusliga rummet. Jag får alltid för mig att jag ska bli inlåst, och sen ska det visa sig bo en galen kannibal i något av de andra förråden. Idag blev vinden inte direkt populärare. Spang dit i ett par trasiga leggins som visar en bit av rumpan, jag städar ju och förväntas inte bära bättre kläder. Självklart upptäckte jag att hemnyckeln var borta när jag stod för att låsa upp min dörr. Tänkte precis ta mod till mig, svälja skammen och plinga på hos någon granne för att låna telefon, och kanske hela kläder. Som tur var tog jag en ny tur på vinden. Rotade igen påsarna jag just stoppat in. Klättrade över berg med vinterkläder, trasiga möbler och vassa harpuner (okej, det finns bara en, men ändå). Och där längst ner, under de röda brallerna, hittade jag dem. Inne igen, och aldrig mer vinden ensam!
Klänningar, vackra, underbara klänningar!
Jag håller på att städa min garderob. Det betyder att jag drar fram allting, plockar fram påsar som jag kan lägga alla kläder jag inte använder i, för att göra plats i min walk-in-closet, så jag verkligen kan gå in i den. Sen lägger jag två, små, tunna tröjor i en påse och hänger tillbaka allt annat på sin plats, bara lite bättre organiserat (jaaa, jag vet, värsta Monica Geller). Upptäckte nu när jag plockade att jag har 39 klänningar hängandes i min garderob. Min första tanke? Oooh, jag måste köpa en till, så jag har 40. Snälla, söta i-landsflicka, skärp till dig!
För det är vad vi vill se?
Jag älskar tv4. Jag har skrivit det förr och jag kommer göra det igen. MEN, som i alla andra kärleksrelationer så måste man få komma med kritik ibland. Varför, varför måste den enda kanalen man har med någon form av underhållningssyfte (förutom ettan då, klockan åtta på söndagar) visa Beck varje förbannade söndg klockan nio? Varför kan de inte slänga in en trevlig komedi som man kan få avsluta veckan med? Nej, nu ska jag gå och handtvätta, det är roligare.
Mia och Klara
Nu i kväll har jag suttit med bästis och planerat födelsedagsfest för henne. Någon av oss kläckte den superba idén att hos skulle ha överraskningsfest, där jag skulle skicka ut inbjudningarna. En överraskningsfest där själva överraskningen var att det inte var någon överraskningsfest. Det här kom vi på direkt efter att vi hade stängt av Mia och Klara. Som tur var kom vi på att det inte var kul, utan bara pinsamt och patetiskt innan vi han klicka på skicka.
Vi måste börja förstå att Mia och Klara är roliga för att de är knäppa och gör konstiga saker på pr-byrån. Det är därför man skrattar. man ska inte gå och göra som dem, för vi lever tydligen i verkligheten och inte i ett humorprogram.
