Oh Susie

Idag var jag på möte på skolan i form av den klassrepresentant (läs klassmamma) jag är. Där beslutades det att vi skulle ha en festkomitté som ska fixa fest för oss engelska lärarstudenter. Bossen tittade genast på mig och professorn som vi har nu och sa att "ja, vi har ju två självskrivna, det här behöver vi ju inte ens diskutera". Så nu ska jag och läraren fixa fest. Köpa vin till alla klassisar som inte har fyllt tjugo än och bestämma en bra lokal. Ibland känner jag att jag har ett himla bra jobb och att jag nog skulle ha blivit en superb lärare om jag skulle gå kvar. Bara att köpa sprit till studenterna och fixa fram trevliga tryckare. Man ska ju undervisa i sånt som man har lärt sig på högskolan, eller hur?

Idag förstår ni hände någonting konstigt. Fröken knäckmacka och sallader-där-man-enbart-behöver-koka-röda-linser-för-att-få-ihop-en-måltid tog rast och ersattes av någon som snarast kan beskrivas som fröken duktig. Istället för att plocka lite i skåp och kyl för att få ihop någonting kallt och lattätet till lunch så plockades de kreativa (och fruktansvärt fattiga) glajjerna fram. Nu har jag snort ihop en god lunch på alla saker i kylen som gått ut eller var på väg att göra det. Grönsaksbiffar på håriga morötter, mjuka rödbetor och en övervuxen lök. Och till det serverades (gammal) bulgur som jag tillagade enligt ett recept en kompis tipsade mig om för år sen (aldrig testat förr). Och vet ni, det blev gott! Jag har förstått hemligheten med mina kokkunskaper. Jag ska inte använda färska, fräscha råvaror som alla tjatar om. Jag ska ta muggiga prylar från de mörkaste vrårna och förtrollad dem till delikatesser. Det här ska bli en affärsidé, sanna mina ord.

Idag drog jag ner mina stela lemmar till tvättstugan där jag håller på att köra maratontvättning med sju smockfulla maskiner i arbete. När jag stod med händerna djupt nere i en tvättkorg och hängde tredje torkskåpet fullt så bestämde jag mig för väldigt viktig sak. Om jag någonsin skaffar ungar så ska deras första ord vara "torktumlare". De ska bara få ha på sig kläder som går in i den underbara apparaten och de ska aldrig, aldrig få göra som sin mamma som köper "ömtåliga" kläder som kan krympa. När de träffar sin andra förälder och går och handlar kläder med denna ska de skrika "TOOOORKTUUUUMLARE" så att förälder två blir så rädd att alla små fina kläder där torksymbolen är överstruken kastas på golvet och shoppingbagen istället blir fylld med slitstarka enorma kläder som bara skulle må gott av att få krympa till sig. Morsan från helvetet har vaknat till liv.

När jag vaknade i morse tänkte jag att den här dagen skulle bli så bra och uppstyrd. Jag ska plugga på förmiddagen, tvätta på eftermiddagen och sen kommer skönheten hit och äter våfflor och pratar skvaller. Himla bra upplägg för en dag tänkte jag och skulle hoppa upp ur sängen. Det gick inte. Tre dagars träning har satt sig och varenda liten rörelse visade sig skära in i axlar, ben och armar som trubbiga svärd. Och när jag väl lyckades komma på fötter så råkade jag stöta till burken med vaniljsocker som står på kylen. Den rasade ner bakom allt, dit man inte når. Nu sitter jag stel som en pinne alldeles hög på vanilj i ett hem som luktar som en blandning av värsta sortens parfymbutik och ett överhettat bageri. Och så gick det med de dagsplanerna. Skönheten kommer hitta mig sittandes här, i skitiga kläder och med skolboken oläst. Men stark som en oxe!

Mitt nyårslöfte var ju att jag inte skulle vara så tävlingsinriktad år 2010. Jag skulle mata vinnarskallen med opium och lära mig att tagga ner. Idag på fotbollen kände jag att det var det dummaste löfte jag gett någonsin, det slog till och med år 2000 när jag lovade att inte röka (hade aldrig testat) men bli full minst en gång (bröt båda). Tävlar man inte när man idrottar så ger man upp så fort det känns motigt. Skulle jag inte ha tävlat mot bruden framför mig på yogan förra veckan så skulle jag skattandes ha rest mig upp och gått så fort vighet spelade roll och hur många fler mål hade inte motsåndarlaget gjort om vi inte ville vinna idag? Nej fy och skam. Jag ska aldrig mer spela för att det är roligt och inte för att vinna. Låt rätta lag krossas!

Jag har blivit alldeles besatt av en blogg. Den är galet kul och alldeles vidrigt underhållande. Och tro inte att jag skrattar med personen som sitter och skriver alla inlägg, nej det här är lyteskomik när det är som bäst! Min bror har introducerat den för mig och nu skickar jag vidare den till er, ni få men ack så älskade läsare.

Igår festade vi till det med klassen. Bästa Mirro vill inte vara vår klasskompis längre, hon lämnar oss för sitt jobb (lärarlyftet ni vet) och det var vi tvungna att sörja över. Och så behövde vi fira att vi har läst ihop i ett helt år och nu är färdiga b-studenter. Så vi korkade upp den äkta champagnen och lät bubblorna stiga oss åt huvudet. När vi senare på natten skulle ner till slussen från södra teatern så kom fröken Em på att vi skulle ta den så kallade "alkistrappan". Jag tyckte hon var lite fånig som höll i sig så krampaktigt i ledstången när hon tog sig ner och jag som kom efter henne tog bastant ett järvt steg rakt ner för vad som visade sig vara en isbana. Trappan hade snöat igen och frusit till is, så jag flög ner i världens fart, krockade med fröken Em och ramlade längst ner med väskan öppen och mobil och snus kring mig. När jag sedan skulle ta mig ner för nästa trappa så klamrade jag mig, precis som fröken Em, fast vid ledstången, men inte hjälper det om man har hala vantar. Än en gång flög jag ner i världens fart på min nu dyblöta klänning. Hela resan hem fick skämmas i en klädsel som såg nerkissad ut och idag har jag blåmärke på knät. Men det gör inget, för jag sitter fortfarande och skrattar för mig själv. Jag älskar champagne!

Det finns nog ingen finare sorts paus när man skriver en hemtenta än när man bara slutar att jobba får att gå och grädda våfflor. Efteråt är jag säker på att man tentar tusen ggr bättre.

Mitt nyårslöfte i år är att jag inte ska vara så mycket tävlingsmänniska. Ni som känner mig förstår varför. I min vardag kan allt bli en tävling och dessutom hatar jag att förlora. Nyårslöftet har gått rätt så bra även om det var extremt kämpigt på fotbollen. Nu tror jag att jag har råkar bryta löftet på riktigt. Det finns tydligen en bloggtävling som heter finest awards (finestawards.se) där man kan nominera olika bloggar. Och just nu ber alla stora bloggare sina läsare att gå in och nominera just dem. Och vad gör jag då? Jo, jag går in och nominerar mig själv till årets personliga blogg och hänvisar även nu er att göra det. Om jag ska börja tävla igen så kanske jag borde välja mina fighter bättre?

För tillfället har jag blivit alldeles elektrisk. Så fort jag har legat på sängen med myskläder och reser mig upp får jag stötar. Alldeles nyss så stack jag mig till och med på det rinnande vattnet från kranen. Betyder det här att mitt icke-tvättande har gått så långt att mina kläder och lakarn på riktigt har börjat utvecklat ben (det är en elektrisk process) och är på väg ner till tvättstugan själva för att bli rena? Isåfall är det så värt det för jag hatar att tvätta. Go kläder, go!

Idag ville inte jag vakna upp och vara stor. Jag ville inte titta mig omkring och se att jag var hemma hos mig, i min skitiga lägenhet och veta att det som står på dagens schema enbart är vuxna grejer, som att plugga och boka tvättid. Idag vill jag vakna och vara elva år. Det ska vara lördag och mina syskon och jag ska vara hos pappa. Där hoppar jag upp ur sängen, drar på mig morgonrocken samtidigt som jag springer ner för trappan med Maja hack i häl och vi kastar oss i soffan. Självklart är det tv-spel som gäller denna morgon och eftersom pappa är ute på en friskuspromenad så passar vi på att äta frulle i soffan framför tvn, rosade mackor med smör och keso och kall o'boy till det. Jag får börja, eftersom jag är äldst och bossigast. Jag halkar med Donkey Kong på isbanan och det blir Majas tur. Efter ett tag hör vi nått stönande från källartrappan och Julius rumlar in i rummet, rufsigt hår och bara kalsonger. Vi skriker att han är äcklig och måste klä på sig. Han säger håll käften och vi säger att vi ska skvallra för pappa. Han säger håll käften igen och vi skriker. När pappa kommer hem måste vi duka av bordet och klä på oss. sen kutar vi till godismonstret och hoppas att vi inte ska halka på isen på smala stigen. Jag köper goda godisar, Maja köper godisar om kommer vara ännu godare när mitt är slut och Julius köper mest kryptoniter och andra hårdisar. Sen kutar vi hem igen och äter godis och spelar mer tv-spel och sen säger pappa att han också vill vara med. Så sitter vi där, hela familjen Pappa, och har det bra och lyckligt och vinner över varandra innan morgonen har blivit dag helt och hållet och vi splitras upp på håll och leker med kompisar till sena kvällen. Eller städar hela huset. Det var ju sånt man skulle göra på lördagar. Idag vill jag inte vara stor.

Jag fick pengar av mormor och morfar i julklapp som jag fick köpa vad jag ville för. Jag hade först tänkt att jag skulle investera i ett randigt mjukisset från polarn o. pyret. Nu har jag tänkt om och tänkt rätt. Jag ska köpa ett par slimmade, svarta löparbyxor (inte byxor jag ska ha när jag har mens utan när jag springer, höhöhö) och en råfrän röd sportbh. Ska jag ändå sitta och plugga konstant nu så ska jag inte göra det i långkalsonger och skönaste tröjan. Nej hjärngympa ska utföras i sportigast möjliga anda och så får vi bara hoppas på att muskler ingår på köpet.

Jag tycker att året som gått inte var något speciellt kul år. Ett ganska dåligt år faktiskt. Jag var sjuk en hel massa och fick slussas runt till massa doktorer och akuten. Jag hade sömnproblem i typ fem månader. Jag blev kär och det sög. Jag fick höra av en dum läkare att jag kanske hade värsta sjukdommen och gick och trodde det i tre veckor innan en annan läkare sa att så var inte fallet. Jag försökte inte ens en endaste gång sluta snusa (en eftermiddag räknas inte). Ett dåligt år helt enkelt. Men nu har jag kommit på vad det beror på. Förra nyår hade bästis och jag maskerad med temat sovjet. Jag firade in det nya året som Stalin. Kan ett år bli annat än vidrigt då? Så på nyår drog jag på mig den lilla blommiga och skålade för ett år som kommer att bli superbt, somrigt och alldeles, alldeles underbart.