Oh Susie

Jag sitter och skriver på en extremt tråkigt och ostimulerande uppgift. Mina påskliljor har vissnat och jag med dem. När jag blir lärare ska jag enbart ge mina elever roliga läxor som de ska längta efter att få göra. Det lovar jag mig själv nu, på samma sätt som jag lovade mig själv när jag var yngre att mina barn minsann ska få vara ute hur länge de vill på nätterna och äta glass till middag om det är vad de är sugna på.

Hemma hos mig råder ingen tidsfascism. Här blandas årstider hej vilt som en permanent utställning på ett museum.  Det här gör att jag kan få det bästa av alla världar samtidigt som jag slipper fixa en total home makeover så fort en ny högtid knackar på dörren. Mitt pepparkakahus slet jag med i vintras. Jag smälte socker och klistrade bitar alldeles själv och efter ett sådant bygge är det stört omöjligt att plocka fram hammaren och gå lös på godiset bara för att vintern flyttar ut. Så här står det och lyser julmys en solig vårdag.

Varje år när jag får deklareringen hem i brevlådan så skiter jag i den. Lägger den på ett bra ställe för att göra det sedan. Ett sedan som brukar bli efter att sista datumet har passerat. Jag fick hem årets deklaration idag och nu är det gjort. Jag tror aldrig jag har känt mig så vuxen eller så stolt över mig själv förut.

Igår vaknade jag upp av att telefonen ringde jättemånga gånger. Det var syrrorna som skulle till Tom Tit och ville att jag skulle haka på. Det gjorde jag. Lite småbakis för första gången på typ två månader släpade jag mig upp och ut. Och tillslut uppochner.                                               

Klara och Stella snurrade. Det gjorde inte systern som hade druckit öl. Eller mamman som plötlsigt hade ont i ryggen.



Sen blev allt disco och vi blev alldeles fina i färgerna och klonade. Då blev mamman och jag glada igen och hade inte ont längre. Tänk vad lite fest kan göra.

Efter lite spegelvandring hamnade jag plötsligt på månen. Där svävar man fritt och är alldles uppochner och överallt och under vattnet och över jorden på samma gång. Det är magiskt.


Det var så häftigt att Klara och mamman tog första charten till månen. Stella fick stanna hemma, hennes illamående kom lika oväntat som mammans ryggskott (som tydligen gick över).

Sen hade mamman ont i ryggen igen.

När man är på utflykt får man äta glass och är man döttrar till mamma så äter man magnum.

Vi åt så mycket glass att jag tillslut såg ut så här:



Jag klarade inte ens av att gå längre. Som tur var hittade mamma och jag ett par sköldpaddor som vi kunde snurra runt på. Ryggskottet hade alltså försvunnit igen.



Sen räckte det för oss och vi vinkade hejdå.



Och de här bilderna är inte alls för att tävla mot Maja och hennes fina blogg eller för att göra henne avundsjuk på vår fina dag. Det är för att jag ville komma ut. Jag ville lägga ut bild som inte bara är på ben eller hörn i rummet. Jag ville ha bilder på människor och på mig själv. Jag vill inte längre vara hemlig på min blogg. Det kan ju vara spännande att se för de sju personer som läser hur jag ser ut. Även fast ni förmodligen känner mig ganska bra allihopp. Men ändå.

Idag gick jag upp relativt tidigt på morgonen så jag kunde plugga i tre timmar. Sen var jag på skolan och antecknade på föreläsningen fast fröken Em och fröken L satt och lekte fyra i rad bredvid mig. Efter det hade jag redovisning och höll mig till tiden och sen gick jag och tränade och fast jag hade glömt strumpor hemma så drog jag på mig skorna ändå och sprang på bandet och fick skavsår. På det handlade jag mat och lagade en varm, riktig middag (alltså inte smörgås eller fryspizza) och nu tänkte jag lägga mig på sängen och läsa läxbok. Vad som är fel? Jo, mitt hem ser ut som kaos. Kläder och resväskor och papper och påsar överallt och disk och skit på bänken och ett akvarium som vill bli rent. Och jag som ville känna mig som Miss Perfect just for one day. Skit.

Idag blev jag utbjuden av en nia. Han bad på sina bara knän (han gjorde verkligen det, på riktigt) att vi skulle gå på bio och äta middag på restaurang. Jag tackade självklart nej, jag har lite lärarvett. När jag kom hem från jobbet gjorde jag värsta mellisen och pratade med brorsan i telefon. Vips så flyttade jag tillbaka till högstadiet, fast ett högstadium då jag är populär och fina killen tigger om att få träffa mig och inte det där stadiet då jag fick höra att jag var dum, en idiot och bar fula braller. Jag gillar det här högstadiet så väldigt mycket bättre än det från mitt förflutna.

Igår var det den åttonde mars, internationella kvinnodagen. Det finns få saker som provocerar mig så mycket som den dagen. Den finns till för att uppmärksamma förtryck och orättvisor mellan män och kvinnor men i mina ögon blir det precis tvärtom. En liten fjuttig dag per år blir vikt åt kvinnorna, men när har männen sin dag? Alla andra dagar? Eller är männen redan så jämställda att de inte behöver någon dag? Vad får då kvinnan på sin dag? Jo, en blomma brukar hon kunna knipa och kanske lite tårta om hon har tur. För det är så det ser ut för gemene man. De flesta går inte ut och demonstrerar eller bryr sig om på riktigt vad den här dagen går ut på. Det blir helt enkelt som en liten namnsdag. En bomma och en bit tårta en dag per år för att fira kvinnans väsen. En blomma, ett stort fett hån mot hennes liv. Var är internationella kvinnodagen när kvinnan går på löneförhandling eller får hela föräldraledigheten överskriven på sig? Var är internationella kvinnodagen då kvinnan blivit våldtagen men inte tagen på allvar? I och med att det finns en dag då man ska fira och uppmärksamma kvinnan så godkänner det att årets övriga dagar inte tillhör henne. Och i och med att det inte finns en internationell mansdag så visar det återigen att kvinnor och män är olika och att männen tillåts styra samhället. Hade både män och kvinnor haft sina dagar hade man jämställt könen och kunnat uppmärksamma problematiken om hur samhället ser ut nu på ett rättvist sätt. Som det blir nu så finns det en dag per år som alla tjejer får ett grattis och en blomma och 364 dagar då kvinnan får slita slita hårt utan uppskattning och mannen kan köpa tårta och blomma till sig själv för pengarna som han tjänar eftersom han är en man.

Nu när mamma och syster liten och minst är i värmland och firar sportlov och syster M är i Frankrike och syr och blir brun och strosar i nya skor (som ni kan läsa om i hennes blogg symaskinsresan.blogspot.com) (hennes blogg har bilder så hon är roligare än vad jag är) (men jag ska också lägga upp bilder. Här ger man inte upp så lätt) så bor jag i mälis med Lilla Hunden och lever mälisliv. Det betyder strosa med pudel i grön, tight dunjacka (tänk engelsk jakt) och äta yoghurt med smak av vit choklad till frulle. Men det finns ett moln som skuggar min lyxiga annars blå himmel. Lilla Hunden och jag gillar varandra och ibland tror jag att hon gillar mig lite för mycket. Som i morse. Då ville inte hon väcka mig för hon tyckte att jag sov så fint. Så istället för att pipa och gnälla för att få gå ut så satte hon sig på mattan nere i köket och kissade. Och det var inte så att jag sov superlänge. Jag vaknade efter ynka sju timmar (annars brukar hon få vänta i åtta timmar på natten) för att gå t men henne. Hade väckarklocka och allt. Så här är vi bara snälla mot varandra vilket resulterar i morgongräl och skämsiga hundögon. För att klara av den här veckan får vi nog börja se varandras dåliga sidor. (Dålig bild på hur vi ligger i soffan, men fortfarande en bild. HA!).

Eftersom jag nu sitter på två träningskort (syrrans som funkar på stockholmsstads hallar och mitt nya sats-kort) så gick bästis och jag på 90minuters yoga igår för att känna oss duktiga och nöjda med veckan som gått. Någonstans under passet så fick läraren för sig att vi skulle stå på nacken, med ryggen spikrakt upp och benen lite nonchalant slängt bakom huvudet. Jag vet inte vad alla andra i den klassen hade för hemligt knep för till och med bästis som aldrig yogat tidigare klarade detta galant. Mina fotbollsstela ben däremot svajade fram och tillbaka i en rasande fart tills de tillslut föll över i en riktigt klumpig bakåtkullerbytta (och bara det är en bragd med tanke på att jag aldrig lyckats med en tidigare) just när läraren kom och tittade på mig. Jag vet inte vad jag ska bli nöjdas med, att jag lyckades få en lugn yogainstruktör att asgarva eller att jag tillslut uppnåt mitt mål att få en smidig kropp. För lyckas man slå över hela kroppen utan att anstränga sig så måste ju det vara ett bevis på smidighet. Inte klumpighet.