Oh Susie

Jag skulle äta lunch med en kompis för någon vecka sedan. Hon var skyldig mig pengar och skulle därför betala för lunchen. Vi bestämde en tid och jag var där prick (har man en tidsfascist till pappa så har man). Jag slog mig ner vid ett bord och väntade. Eter ungefär trettio sekunder började jag känna mig obekväm. Det var så lång tid det tog att kränga av jackan och slå mig ner. Jag hade ingen bok med mig så jag var lämnad åt mig själv. Det var jag och två tjejer till i det lilla rummet och jag hörde hur deras samtalston ändrades drastiskt. Jag kände mig som fröken tjuvlyssnare, och jag kände att de kände samma sak. Efter en stund gick jag och hämtade en liten reklamlapp som jag läste noga. Sen en gång till. Och ett par gånger till. Hela tiden märkte jag hur personalen började cirkulera kring mitt bord. De sa ingenting, men kastade snåljåpsblickar. Eftersom jag skulle bli bjuden var det bara att slå ner blicken och låtsas som ingenting. Plötsligt kommer man på varför man skaffade mobil! Världens bästa uppfinning för den som vill fördriva tiden men samtidigt se upptagen ut! Tjugo minuter och lika många sms senare, plus ett snakerekod yey, får jag ett sms av kompisen som säger att hon blir ytterliggare tio minuter sen. Jag känner mig som en fattig hemlös. Nån som inte har någonstans att bo och inte heller pengar till kaffe. Någon som bara slank in och satte sig för att så ihjäl nån timme samtidigt och kroppen värms upp. Eftersom de flesta bara har lunch i någon timme så tror jag att personalen tänkte precis samma sak. 

Det konstiga är att så fort den man väntar på dyker upp glömmer man bort hela kallsvettningsväntan och säger "nej guuuud, ingen fara!". Och det är det ju inte heller, jag fick ju någonting att skriva om i min blogg!