Oh Susie

Idag kom jag på hur mycket jag gillar att vara jag. Jag är glad för att det är just jag som jag måste umgås med hela tiden för jag är en ytterst angenäm person att sitta fast med. Det tycker iallafall jag. Imorse kände jag mig extremt trött och tung och opepp. Det löste jag genom att dra på mig knallrosa strumpbraller. Vips, så blev min dag så mycket bättre. Sen mitt på dagen när jag hade plöjt igenom fem timmar med hostiga barn och skitfult tecknad skapelseberättelse på film så blev jag sådär paniksugen på godis som man bara kan bli när man inte längre snusar men äter penicillin som suger musten ur hela kroppen. Då traskade jag genast ner till affären och köpte mig den största påsen snask. Inga konstigheter, inga krusiduller. Sen jobbade jag på precis så bra som jag ville. Det betyder att jag fick mycket gjort men inget magsår på kuppen utan istället ett trevligt samtal med en kollega. På vägen hem när jag var alldeles dyngtrött och pirrig i huvudet så traskade jag in på konsum och köpte två paket vindruvor, eftersom jag tycker att det är så gott. Fast jag köpte igen mat för det gjorde jag två minuter senare på Mc Donalds. Helt enkelt för att jag inte orkade laga något och då kände jag att jag kunde få unna mig skräpmat som var precis det jag var sugen på. Nu har jag legat på sängen i en timme och tittat på finalavsnittet av scream queens och jag är så himla glad för att jag är en sån som tittar på såna program, för jag kan inte tänka mig något bättre sätt att spendera ligga-raklång-efter-maten på. Hurra för att jag är jag och hurra för att jag är en riktig slacker!

För en vecka sedan kom bästis Malin hem till mig efter skolan. Vi lagade middag ihop och medan rödbetorna kokade i hela sin evighet så passade vi på att pussas, prata av oss, hoppa och tönta oss framför kameran.

I helgen bar det av ut i skogen där svamp tydligen skulle finnas och plockas. Jag har inte sysslat med denna aktivitet sedan jag var liten men bra gick det och trattisar (det heter egentligen trattkantareller, men är man en riktig svampplockare så säger man trattisar. Det är väldigt viktigt fick jag lära mig av tolvåriga syrran som är expert) (hon är fortfarande så liten att hon måste hänga med ut varje helg. När hon är 24 kommer hon också blogga om att hon har varit ute för första gången på tolv år).

Min kära, älskade syster Maja tog sin symaskin under armen en dag i augusti och for upp till norrland. Hon bor där nu, på en skola tillsammans med några andra fashionistas som också ska bli designers när de blir stora. Igår knatade hon runt i en vit brudskrud och visade upp sig på sin första modevisning (smart sätt att marknadsföra sig på- hej, jag är både begåvad och singel. Och redo som bara den!) och jag var inte där på första raden och klappade upp blodsår i händerna. Jag saknar henne något oerhört! Varje söndag saknar jag att dansa rövardans i pappas vardagsrum tills svetten har tvingat av oss våra tröjor och andan i lungorna har tagit slut och varje dag som jag är på väg hem vill jag ringa och säga "hej, kom och ät hos mig!". Det enda som är bra med att ha blivit ensam lämnad kvar i stan är att hennes garderob står på vid gavel och jag behöver inte ens knacka för att få stiga på. Idag är jag klädd i henne kläder från topp till tå men känner ändå att nä, jag skulle kunna skita i den här vrålsnygga kjolen för när vi är tillsammans så är det trots allt så mycket bättre (jag vet inte hur man infogar you tube fönster här på bloggen, men klicka på "så mycket bättre) (och när låten kör är det bara att gå lös som en äkta tattar-unge och dansa som att det var det sista du gjorde). Puss!

Jag gillar inte att gå upp på morgonen. Det har jag aldrig gjort (fast när jag tänker efter- vem gör det? Här ska jag inte försöka vara speciell) och framförallt inte när jag var tonåring och gick på gymnasiet. Då brukade jag vara extra trött, grinig och morgontaggig när jag hoppade av tunnelbanan och började dra benen mot skolan. Men precis vid trappan som leder upp tunnelbaneåkare från underjorden upp i strålande solljus blev jag alltid på bra humör och fick varmt hjärta som klappade lite snällare. Där stod nämligen den finaste gubbe nästan varje morgon med sin slitna jacka och välstämda gitarr och sjön de allra mest fantastiska sånger med den klaraste röst. När han sjöng "jag ger dig min morgon" brukade jag tänka att "tack snälla farbror, men den har jag redan snott och jag gillar den så väldigt mycket mer än min egna." och den morgonen som "Cecilila Lind" ekade i hela gången så ville jag sätta mig ner och lyssna ett slag tillsammans med en fin vän (Elin) som skulle luta sitt om möjligt ännu morgontröttare huvud mot min axel. Den här mannen stod i ett hav av guldskimmer som smittades av lite grann på de som fick lyssna. Nu står han inte längre vid stationen som går till gamla gymnasieskolan. Nu ekar det av stressade skor med klackar i de kalla gångarna och inte en plockande gitarr. Gubben står nu istället i skanstull och varje morgon som jag rusar till praktiken så gör jag det med lite lättare steg än jag brukar denna arla morgontimme. Ett litet leende, en igenkännande nick och ett "tack så mycket lilla fröken" värmer ett höstfruset hjärta mer än en sovmorgon inbakad i tre duntäcken.

Min kropp är skitkass på att samarbeta. Igår åt jag den sista penicillinet efter helvetessjukan men inte är jag frisk för det. Nej nej, jag är på praktik och utsätts för snorungsbaciller så i fredags kom jag hem med virussjuka som inte kunde rådas bot på av de bakteridödande tabletterna jag pillrade i mig. Så nu ligger jag helt utslagen på sängen, efter en heldag på skola då jag inte har hört mina elever pga värsta sortens lock i öronen, och tittar på scream queens på datorn (sök på you tube, man kan se hela där). Det är världens mest underhållande program och nu har jag precis kommit fram till finalen av säsong två och vad händer då? Jo förstår ni, finalen FINNS INTE! så nu ligger jag alltså både sjuk, uttråkad och fruktansvärt frustrerad. Jag tror att jag måste skaffa mig ett liv ganska omgående.

Igår på kvällen sa det plötsligt pang i mitt huvud och jag bestämde mig för att bli rånyttig. Jag plockade fram gammal kunskap från en svunnen tid då jag mest kokade linser och bönor och bakade bröd med 100 sorters frön dagarna i ände och började planera mina måltider. Kände att det skulle vara "skönt" och "friskt" och "sunt" (jag vet, jag blir råtöntig och fullkomligt galen när jag sätter igång) att starta upp allt med en renande detox. Sagt och gjort blandades frön och citronvatten ihop och i klunkades ner i takt med kräks som vandrade upp av rena åsynen av geggan. Inte räckte det heller med denna superbrygd, nej nej. Imorse kom den stora utmaningen då jag hårt och resolut strök kaffe från menyn och bytte ut det mot en rykande het kopp grönt te. Gott- javisst, men inte fick det mig att vakna lagom till första lektionen. Det slutade med att jag lurade till mig en rast (när man är kandidat på praktik så kan man alltid dra till med "jag ska sätta mig och planera lite. Jag känner inte att jag behöver vara med på det här) och kutade ner till sleven och köpte den största av kaffekoppar. Då kom mitt straff för min svaghet och min dalande karaktär. Hett kaffe spilldes ut på handen och den alldeles kritvita kjolen råkades dra i lera när jag rundade en lycktstolpe för att så snabbt som möjligt komma fram. Skitig och skadad fick jag lomma tillbaka till mina väntande elever. Men pigg. Och så lycklig! Om det här skulle vara en fabel så skulle jag vara tvungen att avsluta hela alltet med ett visdomens ord och isåfall skulle jag säga till er: Börja aldrig med detox, och särskilt inte när ni ska vara på jobbet vid åtta.

För en dryg veckan sedan opererades min pappa. Han fick en ny kula i höften för att han ska kunna gå utan att det gör panikont och komisk nog kan han knappt röra sig nu i operationens efterdyningar, men det är precis som det ska vara. Så efter praktiken idag så plockade jag med mig goda varor från konsum och trevlig bok från skolan och åkte hem till honom för att sällskapa. Vi åt lunch och efter det behövde pappa lägga sig en stund och då tyckte jag att det passade utmärkt med högläsning ur boken som jag hade lånat dagen till ära. Jag kröp ner under filten och startade med de första sidorna men kände efter ett tag att det skulle vara himla trevligt att få de grekiska mytologisagorna upplästa av pappa istället, så som det var för femton år sedan. Sagt och gjort, pappa tog över och läste på sitt pappa-läser-gonattsaga-till-barn-med-tefatsstora-ögon-som-tycker-att-det-är-världsspännande-vis och efter några minuter som lika gärna kan vara sekunder sov jag som en sten under filten i pappas stora säng. Och där låg jag i två timmar tills pappa lyckades muta upp mig med saft och bulle. Så bra var jag på att vara dotter som tar hand om sjukerpappa idag.

Jag håller på att städa. För ett tag sen gick jag lös på köksskåpen och nu har jag gjort en djupdykning i garderoben. Jag tänkte att man idag på valdagen ska köra ut det gamla och plocka in det nya. Hittade en av mina favoritklänningar, som är röd och passande dagen till ära och fick för mig att prova den. Drog av mig de stora, lösa, oformliga kläderna jag degar runt i hela dagen och ålade på mig denna lilla blåsa. Och vad ser jag? Endera har någon kommit och befruktat mig i smyg under natten och jag bär på detta superbarn som genast har hamnat i ett femmånaders tillstånd eller så har jag tillslut fått min mammas laktosmage.

Idag var det första dagen som jag kom upp ur sängen sen den stora sjukan. Det började med att jag blev utskriven och mamma lät mig efter diskussion att få åka hem. Efter att ha knatat upp för alla fyra trappor med kappsäck och dataväska började jag först vad mamma hade menat med att jag inte var tillräckligt frisk än. Det blev vilopaus på sängen och promenaden som Anders och jag skulle ta begränsades till enbart konsum enkel väg. Vi fick lov att ta bussen tillbaka den ynka lilla stationen eftersom mina ben inte orkade bära mig så mycket längre. Sen blev det bums att fylla på energiförådet med socker.

Nu är jag hemma från lund och om jag tyckte att ditresan var jobbig så kan jag tala om att den inte var någonting jämförelse med gårdagens hemresa. I måndagskväll kände jag plötsligt hur det började göra lite ont i kroppen och att det kändes konstigt och sen sa det pang och nu ligger jag utslagen i flunsa. Att åka X2000 i 40 graders feber var en erfarenhet jag gärna hade sluppit. Säkert mina medresenärer också. Nu ligger jag i soffan hos mamma med Lilla Hunden och käkar hallonsorbet och återkommer när jag mår bättre.

Nu har jag suttit på tåget i knappt fyra timmar. Mellan Linköping och Nässjö (om ni inte orkar goggla på karta eller resa streckan själva så kan jag tala om att det handlar om ca en dryg timme i stark solljus) sov jag som en sten med öppen mun. Det vet jag eftersom jag vaknade upp lite då och då och stängde munnen som tydligen öppnade sig själv igen i samma sekund som jag fortsatte att drömma. Nu är jag torr i munnen och ännu mer sugen på att komma fram.

Jag åker tåg. Jag ska sitta på det här tåget i fem timmar och fyrtiofem minuter och har nu betat av femtio minuter. Jag har lyckats titta på utsikten, sova, äta matsäck och komma över fund (på vägen till lund, haha) med att min dator har gått sönder på det viset att man inte kan titta på dvd på den längre. Jag är dessutom extremt kissnödig men tänker att det är bra att spara på någonting till senare. Hej så länge från bruden som prioriterar fel.

I måndags slutade jag snusa, pang knall. Jag stoppade in en snus och bestämde mig för att det skulle bli den sista. Och sen har jag inte snusat sen dess. Inte rökt heller, eftersom jag slutade med det i somras. Min kropp panikar och jag låg i natt vaken och skakade. Hur jag hanterar det här? Jag springer! Jag joggar och kutar bort de hemska tankarna och ska nu bli en äcklig supermänniska som folk ogillar. Och gud så bra det känns!

Igår ställde sig finaste Kalle och Martina i stadshuset och sa "ja". Det tyckte alla var jättekul så det fixades fest för att fira detta. Tidigt på morgon drog vi oss till det gula huset och satte upp lyktor i lamporna och byggde midsommarportal vid dörren.

I onsdags firade jag min 24e födelsedag och årets kalas slog förra årets med hästlängder. 1:a spetember för ett år sedan vaknade jag upp själv. Jag låg där, vaken, hungrig och förväntansfull och hoppades på att någon skulle komma. Ingen kom och jag åt min vanliga, trista yoghurt till frulle och kände mig som världens mest bortglömda människa. I år väcktes jag av sång och fick blommor och paket och tårta att äta i sängen av en person som jag tycker väldigt mycket om. Och som att det inte räckte med bra saker så kan jag även stoltsera att jag denna födelsedag inte brakade rätt in i en stolpe och drog på mig hjärnskakning. Uppryckning av hög kaliber!