Returnera sig själv
Jag är så trött på min bångstyriga kropp. I morse, när jag skulle sova, så var kroppen såklart klarvaken och på bästa humöret. Nu, när det är dags att gå upp och göra dag (äta tårta hos mormor och morfar, eftersom jag har namnsdag idag, grattis mellannamns-jag!) så håller jag på att gå av av trötthet. Samma grej med kylen. När jag inte har nått gott hemma är jag assugen, till exempel fick jag springa i panik till konsum igår iklädd pyamas för att köpa yoghurt till frukost. Nu har jag både yoghurt och chokladmousse, men är inte det minsta sugen. Får man lämna in sig själv på reparation om man är trött på sig själv?
Min familj är med hund!
Idag har jag klappat en hund! En livs levande liten pudel, som min mamma och mina systarar har köpt. Är här, och har klappat den. Och hon har vassa valptänder som hon gärna använder som vapen i mina fötter, men ändå sitter jag här, utan skyddsnät, och klappar och leker, Det är nog första gången jag kan säga att jag känner mig mogen genom att leka.
Semlor ska vara svarta. Det är därför det finns florsocker man pudrar dem med.
Jag gjorde vad jag skulle idag. Jag bakade semlor. Då menar verkligen att jag bakade semlor, från grunden. Rullade små bullar och skjutsade in dem i ugnen. Swusch. Och där lät jag dem ligga. Tills de hade spruckit upp riktigt ordentligt, fått en härlig mörk färg och hade en krispig yta både inne och ute. Men tro inte att jag är fruktansvärt, extremt, jätteupprörd för det (visst, jag är sur, men det kan vl ingen klandra mig för?). Jag har nämligen aldrig kunnat laga mat men jag kan baka. Det är lite av min grej. Men nu kanske det har bytt. Nu kommer jag kunna laga de mest kulinariska rätter och bjurra på lyxmiddag.
Annars är jag bara en stor köksloser, som inte klara någonting. Och det vägrar jag.
Bagar Bengtsson, va inte död, kom och baka bröd!
Idag är det semeltisdag! Inte en vanlig semeltisdag, som varje tisdag hela månaden februari, utan idag är det nämligen the semeltisdag, fetisdagen, den 24e februari. Och självklart självklart, är det första dagen på typ hela året, som jag inte är sugen på semla. Vad är det för fel på min bångstyriga, trotsiga tonårskropp?
Dagens underhållning: Tvätt!
Nu är jag fruktansvärt trött på att vara sjuk. Så trött, att jag ska göra det som jag i vanliga fall inte tycker är så kul, och som jag undviker i så stor utsträckning jag kan. Jag ska tvätta. Jag ska ta min trötta och sega kropp och släpa ner den i tvättstugan och fylla maskin efter maskin, i ett maniskt tempo.
Eller jag vet inte om jag tvättar för att jag är sjuk, eller för att till och med bikinitrosorna har tagit slut nu.
Snark.
Idag har jag legat sjuk hela dagen. Hostat slem och värkt i hela kroppen. Jag har haft en sån där dag som man inte gör mer än tittar på tv. Men tro inte att jag inte har fått någonting gjort för det, jag har gjort en stor upptäckt. Jag har lagt märke titt att majoriteten av all reklam som sänds på tv4 handlar om snarkning, hur man ska snarka mindre och hur man ska lära sig att andas lättare på natten. Beror det här på att många svanskar snarkar och vet om det och vill ha hjälp, eller beror det på att många svenskar snarkar utan att veta om det och personerna de sover med inte klarar av det längre? Är det därför jag är singel?
Kylskåpsdilemma
Ibland lyxar jag till det och pimpar min kyl med godgrejer, som avokado, fancy pancy-frukter och smarriga saker som typ fetaost eller kesella. Sen låter jag dem ligga, eftersom jag verkligen måste spara på dem tills jag är riktigt, riktigt sugen. Så istället för att äta grapefrukten så äter jag äpplen, och istället för avokado så blir det tomat. Och sen slutar det ändå med att allting ruttnar och jag måste kasta bort det.
Just det hände med min keso imorse. Den hade blivit rosa (det var ganska spännande, jag var nära att smaka, rosa keso liksom!) så nu kalasar jag på halvmogen grapefrukt, kiwi och avokado. Bara för att kompensera.
Fröken självständig behöver hjälp
Idag var jag på kalas med släkt och familj. När pappas bil skulle rulla hemåt ville jag vara fröken självständig och sa "nej tack pappa, du behöver inte skjutsa mig, jag klarar mig själv!" En halvtimme senare var det dags för mig att ta mitt pick och pack och gå. Det slutade med en vilsen tur med buss ut till skogen där jag blev stående, men trasiga strumpbyxor och snön yrande kring mig, i en knapp timme, tills min snälla kusin kom och plockade upp mig med bil.
Att vara självständig betyder tydligen att man kommer hem fyra timmar senare än pappa (tur att man inte bor hemma, så man slipper hans skadeglada ansikte) (fast pappa är iof inte så skadeglad) (bara ibland) med blå tår och feberskakig kropp.
Dessutom glömde jag en påse med rena underkläder (mina fulaste, som då alla kommer se när jag ringer och berättar att de är mina) i hallen på festen, som min snälla syster hade tagit med. Som sagt, självständig.
Vad gör man inte för lite sommarkänsla?
Jag har en lång lista på saker som jag måste göra hemma. Eller den är inte så lång egentligen, den är väldigt kort faktiskt. Innehåller endast en punkt om jag tänker efter, men ack en sådan viktig punkt. "Tvätta!!!" står det klart och tydligt på den listan, med stora, arga bokstäver. Men vill vill tvätta på en lördag, när man istället kan hänga hos kompis och käka kladdkaka och titta på tv? Så det är bara att, återigen, även denna månad, dra på sig bikinitrosorna och försöka intala sig att det är sommar. För det är det ju, nästan.
Morgondagen elever.. Oh my!
Jag hade tenta idag. Salstenta, min alldra första. När vi var klara skålade en del av klassen i termosvin (jag kom på grejen som skämt. Som tur var tog inte tjejen jag skämtade med det som ett skämt) och sen gick vi och drack tentaöl klockan två på eftermiddagen. Vi är framtidens lärare. Känns fint!
Hej bror! Och syster!
Hej storebror!
Fast du kan vara fruktansvärt jobbig ibland, speciellt när vi var yngre och din främsta hobby var att reta och slå mig, så tycker jag hemskt bra om dig! Nu slåss du inte längre. Och du retas inte så värst heller. Istället är du rolig, snäll, omtänksam och faktiskt (det här trodde jag aldrig jag skulle säga) (eller skriva) finkänslig. Du är också bäst på parodier och jag känner inte någon som man kan diskutera knäppa saker så bra med som med dig.
Puss från lillasyster som vill att du ska kommentera!
Och ps, Maja!
Du är den finaste lillasyster man kan ha (de andra två syrrorna också såklart) (och medan jag håller på att nämna syskon, så ja, min äldsta bror, du är också väldigt fin, även fast du inte läser det här). Du är den snällaste och roligaste och mest fantastiska sis jag kan tänka mig. Du är guld som inte suckar högt varenda gång jag ringer och säger "men åååh, du IGEN!". Puss från storasyster som tycker du är topppen!
Rum, rum, bara massa rum.
Som det skilsmässobarn jag är har jag alltid flyttat runt mellan olika rum. Först ett hos pappa, sen ett delat hos mamma, sen ett eget hos mamma, sen ett delat hos pappa och sen slutligen ett eget både hos mamma och pappa. Men då flyttade jag hemifrån.
Nu har jag en hel lägenhet själv. Eller jag har haft det ett tag, det som kulle vara ett halvårs kontrakt har vid skrivande stund pågått i tre år, och jag älskar mitt lilla krypin! En hel lägenhet, helt för mig själv!
Men, såklart, har jag börjat sakna trängseln med nio pers om ska samsas och bo under samma tak. Kaosets charm, eller nått. Så nu har jag gått och blivit med eget rum. Två kompisar som har flyttat ihop har en walk-in-closet vart dörr inom snar framtid ska prydas med pärlplatteskylt med mitt namn på.
Man kan visst skaffa egen lägenhet till flickan med splittrad familj, men då ska hon dessutom ha ett eget rum.
Nämen så blev jag en liten hemmafröken tillslut
I morgon har jag tenta i engelsk grammatik. Jag ska bland annat kunna alla oregelbundna verb. Det kan jag inte. Jag kan, nästan, de som börjar på b och c. Och det gäller om de kommer i en speciell ordning. Men det gör inte så mycket att jag inte har lärt mig det, för idag har jag lärt mig någonting annat, som är så mycket viktigare, i det långa loppet. (Vad kan det va, tänker ni säkert nu, för finns det verkligen någonting som är viktigare är oregelbundna verb???) Och det är matlagning! Idag har jag lagat mat, helt själv, utan recept, och det blev inte bara ätbart utan dessutom gott! Och nu har jag två matådor i frysen med hemgjord tomatsås och quinoa. Hur bra är inte jag? Så nu sitter jag och slickar i mig glass och känner att kan jag behärska en kastrull med ilsket puttrande linser och bönor (jepp, så kreativ var jag som hällde i det. Värsta Kajsa Varg) så kan jag nog klara vad som helst. Till och med att böja slingra.
Brunettbella hjärta Blondinbella
Jag måste erkänna en sak. Jag läser blondinbellas blogg. Jaaa, jag vet, ni behöver inte säga nått, men jaaa, det gör jag. Nu har hon börjar jobba för 118 800. Vissa dager i veckan kan man sms:a henne om vad som helst, och hon svarar. Eftersom hon skriver om det mesta så tyckte jag först att det kändes väldigt onödigt. Men nu har jag kommit på en fråga som jag bara måste ställa Varför vet jag inte. men det har blivit något av en fix idé. Så ja, jag kommer både läsa hennes blogg och smsa henne frågor på extraknäcket. Är det det som kallas besatt? Min fråga? "Kära Blondinbella, jag undrar bara hur ofta du bajsar.". Vad säger det om mig?
Vinterns medicin
Det är svinkallt ute, det är råkladdigt av snor och baciller i min kropp, det är stökigt i min garderob och hela lägenheten är fylld av kläder som skriker att de vill bli tvättade. Dessutom är min hjärna fylld av bomull och fluffiga moln, fast den borde vara fullproppad av oregelbundna verb (tenta på fredag. Hurray!). Men vilken tur, när livet känns så där lite lagom hopplöst, att det finns chokladbollar. För vem kan vara sur och gnällig när man rullar bruna bollar och serverar dem med röd saft?
Nämen ett litet inlägg om tvål
Jag undrar varför man (eller ska det stå jag här?) alltid, ALLTID har en vara som jag måste köpa och som jag alltid glömmer att köpa? Min tvål i köket har varit slut i typ två veckor nu och varje gång jag ska tvätta händerna tänker jag "åh nej, tvålen är ju slut. Jag får komma ihåg att köpa ny". Sen tänker jag att jag inte behöver skriva upp det eftersom jag kommer komma ihåg det nästa gång jag handlar. Sen står jag där i affären och tänker "vad var det jag skulle köpa nu igen?" och plockar på mig en påse äpplen (om det inte är äpplen jag har glömt att köpa, såklart). Sen när jag väl kommer hem och ska tvätta händerna så kommer jag på att just det, det var ju tvål! Men skriver jag upp det då? Nej nej, för det kommer jag ju faktiskt ihåg att köpa nu...
Lite mögliga morötter och en skrumpen champinjon tack!
På vägen hem igår var jag extremt sugen på pizza. Passande nog hade konsum extrapris på just pizza, extra extra, köp två för 39! (Har sagt det förut och säger det igen, konusm i mitt hjärta!). Tyvärr hade jag inte 39 kronor igår. Jag hade 38 (såklart, Det var ju jag som var i affären). Idag hade jag massa pengar (alltså 39 kr) och var således tvungen att köpa de förgrömmade pizzorna, fast jag inte är ett dugg sugen idag. Nu vill jag ha det jag var tvungen att äta igår, den sista mat som fanns i kylen som inte riktigt hade hunnit krypa hela vägen till soporna. Men det är ju klart, vill man äta sopor istället för underbar mat som man inte slipper laga, så vill man!
Tentaplugg eller glasskalas? Tricky, very tricky...
På fredag har jag tenta i engelsk grammatik. Jag ska kunna jättejättemycket, och inte nog med att jag ska kunna allt (som jag inte kan) så ska jag kunna förklara det också. Berätta om alla idiotiska regler som någon med alldeles för mycket fritid kom på för väldigt längesedan. I början av kursen var jag stöddig och tänkte att det här kommer jag minsann klara galant. Tyvärr tänkte min hjärna likadant, för nu har den på åkt semester till solen. Placerat sig på ett rosa, fluffigt moln och slickar i sig sockervaddsglass. Lever loppan helt enkelt. Som tur är fick jag ett väldigt bra besked idag och kan inte klaga på hjärna på semester. Jag ropar bara yey och hurra och beger mig ner till konusm för att förenas med hjärnan i ett härligt glasskalas.
Och det är jag som ska bli en förebild för framtidens ungdomar i skolan.
Good morning starshine, the earth says hello!
Igår köpte jag en äkta 70-tals hippieklänning. Toppen är i brun, randig ylle och den långa svepande kjolen går i guldgul velour. Håller på att fixa till den lite nu med symaskinen samtidigt som jag funtar på hur jag bäst fixar fina flätor som utgår från en mittbena.
Betyder det här att jag har lyssnat lite för mycket på hair-soundtracket på senaste? Eller är det helt enkelt så att jag har fått kass klädsmak?
Tur att man har kompisar som bjurrar på middag!
Jag fick höra för ett tag sen att man slänger ungefär var tredje kasse mat man bär hem. När man bor fyra trappor upp utan hiss så bär man inte hem kassar med mat, man släpar och sliter och får tre meter längre armar. Då känns det väldigt bittert att man sedan bara ska bär ner allt (eller inte allt. En tredjedel) igen, för de fyra helvetiska trapporna, för att kasta iväg det. Se sina pengar försvinna, puss hej!
Jag har fast besluten bestämt mig för att det där inte gäller mig, att jag minsann är både ekonomisk (ja, jag vet, det är konstigt att jag tror det med tanke på att jag alltid är pank, men jag tror det iaf) och välplanerad. Köper jag hem viss mat så är det klart att jag äter upp den innan den förfars.
Jag öppnade kylen imorse och vaknade upp ur min lördagskoma av en förskräcklig stank. En stank som har vuxit sig fram under ett par dagar men som jag lyckats slå bort. Här är det minsann inte bara en tredjedel av kassarna som ska bäras bort och förstöras. Hela jäkla kylen borde tas med på sanering. Och när kylen ändå försvinner, snälla snälla, kan jag inte få en ny då, en alldeles röd och självavfrostande. Jag tror verkligen jag skulle bli ekonomisk och planerad då!
Det sämsta möjliga, tack!
Jag har haft ont i mitt ena öga hela dagen. Ont som i en huggande blandning av sveda och vassa kvivar med en känsla av att någonting skär in i min stackars iris och bygger vagelbo på tappade ögonfransar. Gång på gång var jag tvungen att ställa mig på toaletten och skölja ögat (som dagen till ära var uppklätt i ovattenfast mascara) men det hjälpte bara för stunden. Inte nog med att det gjorde ont, så försämrades synen också (kan ha berott på att jag gnuggade runt linsen) så det enda jag såg på ena ögat var en suddig kopia av klassrummet. Detta resulterade i att jag fick sitta och blinka, lite förföriskt, med ena ögat för att återfå skärpan. Jag blev en Fröken Flört som gled runt i korridorerna. Och i klassrummet. Och i kafét.
Så fort jag kom hem slet jag av mig linserna och ersatte dem med glajjer, och vad händer? Smärtan försvann hej bom, och kvar finns bara lite efterdyningar av obehag (det höll ju på ett par timmar, så konstigt vore annat).
Här har jag precis gått och skämt bort ögonen med dyraste linsvätskan, eftersom optikern lurade på mig den och sa att ögonen skulle hållas återfuktade så mycket längre, och så händer det här. Sveda av torr lins. Jag tror helt enkelt mina ögon är emot konsumtion och kapitalism. De vill leva ett fattigt studentliv, med tre månader för gamla linser och billigaste vätskan som på sin höjd tvättar bort den grövsta smutsen.
Jag svassar inte runt, jag svansar.
Idag hade jag på mig en liten klänning och över den ett stort plagg som jag inte vet hur jag ska benämna. Typ en blandning mellan klänning och poncho. Hur som helst (nej, jag ska inte bli blogg-drottning som visar bilder på dagens outfit och vad jag har stoppa i mig under de vakna timmarna, jag svär, det har relevans) så hade jag ett skärp över klänningen (den undre, som ändå inte syntes). Varför kan jag inte svara på, men jag hade ett iaf. Ett skärp som tydligen går upp hela tiden (det är ett ganska fancy spänne förstår ni). På tvärbabnan på vägen hem upptäckte jag att skärpet inte satt där de skulle länge, saken var att det inte satt någonstans, jag kunde verkligen inte känna det hur mycket jag än tog på mig själv (nej, inte på det sättet). När jag steg av tvärbanan så kände jag att någonting slog mot mitt ben. Skärpet hade tydligen låtsat och dinglade nu som en svans efter mig. Så jag fick ställa mig, framför alla tvärbaneresenärers ögon och tycka och dra för att bli av med min oönskade nya kroppsdel. Varför händer sånt?
Lite fiss och diss och ciss, bara sådär!
Var hemma hos pappa en släng igår. Syrran var inte hemma, så det var bara pappa och jag. Vet verkligen inte vad det är som händer när jag hälsar på där, men det tar inte så mycket längre tid än en timme (så lång tid som det tar att avhandla hur båda mår, varsin rolig anekdot, kaffe, två kex till mig, ett till pappa och en pestomacka till mig, eftersom pappa har så gott bröd) och sen sitter vi där, uppflugna vid pianot, sjungandes med våra starkaste pianoröster (ni vet de där "tjusiga" rösterna, så man låter som en äkta skolfröken). Skillnaden bara, mellan den här gången och alla andra sångstunder hemma hos pappa var att nu var det jag som satt och plinkade. Och jag klarade det med bravur! Så nu har man gått och blivit pianist också. Det är inte klokt vad jag är begåvad!
Ett hekto ångest, tack!
Igår kväll fick jag ångest över att jag inte har pluggat tillräckligt mycket. Det ligger ett par läxor och väntar på mig och ett knippe skolrelaterade mail som verkligen borde ha skickats för typ tre veckor sedan. Idag är jag ledig, och vad gör jag? Jag sitter och spelar gitarr och försöker få tag på pappa så han kan gå på promenad med mig. Det är rätt åt mig att jag får prestationsångest, ge mig mer ångest! Då kanske jag äntligen kan få någonting gjort!
Förlåt Sandy! Det är inte ditt fel att du har pms.
Jag glömde Sandy (min mobil heter så) hos en kompis ikväll. Ska få tillbaka henne (jaa, jag vet. Det är en pryl. Men döper man en mobil till Sandy så blir det en hon och inte en den) imorgon bitti klockan halv nio. Alltså kommer jag vara mobilfri typ de timmar jag i vanliga fall har henne på ljudlös och inte tänker en tanke på mobilen. Nu känner jag mig fruktansvärt naken och ensam. Sandy, jag vet att jag har klagat på dig på senaste. Jag har varit hemsk och sagt att jag hatar dig och att du har pms och är en sur jävel. Förlåt. Det var inte meningen. Kom hem, vi börjar om igen!
Inte är jag någon förälder inte, men en finfin morfar!
Jag är uppvuxen med en väldigt orolig morfar. Så fort man skulle iväg någonstans under sina yngre år (alltså gäller det här fortfarande) så kastade sig morfar på telefonen och med lätt (alltså grav) panik i rösten predikade han om hur man på lättast sätt skulle undvika faror. Första gången jag skulle ut och resa själv höll han på att tuppa av av oro, och har alltid envisats med att få skjutsa till diverse anslutningstransporter, så han kan ge en sista lektion i hur man lever så ofarligt som möjligt. Till exempel vill han inte att jag ska sola på solsemestrar, eller prata med främmande människor. Sen ska jag akta mig för mat som jag inte är säker på, eller drycker med mer är 2% alkoholhalt (man kan bli full fröken lilla, FULL!). Han tycker även att det är jobbigt att jag är ute och springer på morgonen, eftersom att det kan hända dumheter den tidpunkt då alla klocka människor ligger och sover.
All den här oron har retat mig ganska mycket. Jag har alltid tjafsat emot (jag vet, man borde ha mer respekt för de äldre, men ibland blir jag en liten trotsig tonåring) och sagt att livet är tråkigt utan risker, och dessutom vill inte jag att idioter ska styra över mitt liv. Jag vill kunna leva som jag lever utan att alltid tänka i säkrast möjliga banor.
Nu är min mamma i Mexico, har varit där snart en månad. Syrran och jag fick ett konstigt mail igår, första mailet på nästan en vecka (lite oroväckande bara det. Min mamma gillar att maila) som var fyllt av stavfel och konstiga meningar. Och den första tanke som flyger genom bådas huvuden är inte att mamma är stressad eller har väldigt mycket för sig. Nej nej, vi målade upp värsta tänkbara scenario där mamma ligger instängd i en källare, fastbunden till händer och fötter.
Jag kämpade så mycket för att inte bli som mina föräldrar, att jag aldrig han upptäcka att jag blev mina morföräldrar.
Jag vill bli knegare!
Jag har kommit på det ultimata extrajobbet man kan ha som student. Städare. För så fort man har tentaperiod eller bara en sjukt jobbig läxa som man verkligen inte har lust att sätta igång med sätter ju städlusten in. Jag har nu sorterat alla kläder på stolarna (en timmes arbete. Ja, jag har en bra garderob, men nej, jag använder den inte. Klänningarna känner sig instänga. Eller så är jag bara lat) och ska byta sängkläder, dammsuga, diska och skrubba badkaret. Storstädning helt enkelt. Men tänk om man jobbade som städare, då skulle man iaf få betalt för sin plugg-lathet. Vilken dröm.
Monica Geller i mig jublar! Undrar om mina framtida kunder också kommer göra det, när jag glider in i mjukisklänningen och använder dammsugaren som mikrofon medan Håkan Hellström skrålar ut på högsta volym ut högtalarna i förortsvillorna.
Livet är en schlager!
Jag är en tvättäkta schlagerfjolla. Jag älskar melodifestivalen och tycker att Christer Björkman är en gud. Varje år tittar jag med två kompisar, A och A. Vi bakar bananpizza, köper plockgodis och ostbågar, flickorna gömmer min mobil på min beordran, och sen slåss vi om jag ska få tillbaka mobilen eller inte (jag ångrar att jag bad dem gömma den, eftersom jag vill dra mitt strå till stacken och skicka vidare mina favoriter, och de säger NEJ, kommer du inte ihåg vilken ångest du får när räkningen kommer?). Så går det till vecka efter vecka, år efter år. Och jag älskar det!
I år är tjejerna ute och reser. De sitter på galapagos med Solidario Jorge (Ensamma Jorge. Enda sköldpaddan kvar av sin art) och sörplar cocosnötsdrinkar. Och ensam ligger jag kvar i min säng, svullar ostbågar och skrattar högt åt Petra Mede. Men nu ska ni inte tro att jag hänger läpp för det, eller känner mig ensam och patetisk. Nej nej, nu har jag ju min chans att ringa på Alcazar, hur många gånger som helst! Heja!
Ge mig lite vardag och tidiga morgnar!
Förut älskade jag helgmornar. Lördagarna och söndagarna hägrade i mina våtaste drömmar varje vardag då väckarklockan ringde mitt i natten för att dra upp min stackars stelfrusna kropp. Drömmen om den perfekta söndagen i sängen, med en god frukost, dn-söndag och diverse repriser på fyran gjorde att man ändå klarade av att gå upp tillslut, eftersom man vist att belöningen skulle komma inom en vecka.
Nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och vet bättre. Helgmornar är inte alls speciellt bra, de är bara oerhört förslappande, ångestframkallande och kopplar bort det sociala livet. Idag vaknade jag klockan elva, för nästan fyra timmar sen, men har fortfarande inte kommit upp. Jag har ätit frulle, lunch och mellis, tittat på serier på datorn, läst diverse skitsaker och terroriserat min stackars familj på telefon. Anledningen till att jag inte orkar gå upp är att sängen är så himmelskt skön och att jag inte orkar duscha. Och snart är klockan eftermiddag, och då är dagen ändå redan förbi. Jag längtar till vardagen, då det inte finns något val. Snälla, dra upp mig ur misären, ta på mig en klänning och skicka ut mig på stan. Och medan du gör allt det där, kan du inte sticka till mig ett kontokort då samtidigt, så jag kan köpa de fina rosa byxorna?
Ett enpersons förhållande
I flera dagar har det stått "KÖP LINSVÄTSKA" med stora bokstäver i min almanacka. Om jag inte gör det kommer jag att från och med i morgon gå runt med torkade plastbitar i ögonen som bara svider och kliar och försämrar den redan i princip icke-existerande synen ännu mer. På samma sida i almanackan har det strukturerade och ordningsamma jaget även skrivit en prydlig inköpslista på varor som jag måste köpa hem. Listan kan nästan uppfattas som pinsam, som skrivet för ett barn, för det står klart och tydligt te- pepparmynta och himmlagott, citroner- färska. Ej koncentrerad saft på flaska etc. En lista man inte ska kunna göra fel på. Men vad upptäckta jag nu på morgonen, när jag skulle dricka mitt frukostte? Inte hade jag köpte pepparmynta inte, utan en helt annan sort, som tillochmed har en annan färg på förpackningen.
Inte behöver jag någon förvirrad och tankspridd karl i mitt liv, när jag har så mycket sjå att fostra mig själv.
Livet i en discoklänning
Saker jag gör när jag inte vill vara hemma den kväll min tredagarshelg börjar och alla kompisar ligger sjuka eller börjar galet tidigt dagen efter:
* Tar på mig klänning och dansa disco. Själv.
* Skruvar upp krokar som har legat och skräpat i ett år. I discodans-klänningen.
* Lyssnar på samma 11 låtar gång på gång på gång på gång.
* Går ut med sopor och gamla tidningar. (Eller okej, det gör jag inte. Men jag önskar att jag gjorde).
* Ringer tillslut min syster (lillasyster) och ber henne att dricka öl med mig. Jag bjurrar.
Va sorgligt, att man måste muta de man känner (alltså syrran) för att ha ett umgänge.
Ett litet geni. Eller bara överkänslig mot sömntabletter.
I natt drömde jag på ett språk jag inte kan. Det var inte ett språk som jag har hört flera gånger men inte är förmögen att lära mig, typ latin (förlåt pappa, men jag kommer inte ens ihåg vad mitt mellannamn, som är ett blomnamn, heter på latin. Och då är jag ändå egenkär och älskar att lära mig saker som handlar om mig) eller franska (förlåt mamma. Trots att vi har semestrat i Frankrike massa somrar för att du så hemskt gärna vill att dina barn ska kunna franska, så är jag mer intresserad av croissanterna än språket) utan ett språk som verkligen inte finns. Jag tror att jag har pluggat för mycket språkvetenskap och grammatik. Jag håller på att uppfinna ett helt nytt språk, helt i sömnen, utan att anstränga mig ett dugg. Är det det som kallas underbarn? Om jag nu ska vara ett underbarn, snälla snälla, kan jag inte få stavkunskap på köpet då?
Känner du dig nere? Have some tea!
Igår låg jag och läste glättig veckotidning. I den fanns det en lista på mat som gör människan glad. De syftade inte på mat som piggar upp eftersom den är så fruktansvärt god (typ ostbågar) utan krubb som innehåller ämnen som kroppen uppfattar som lyckopiller. Det roliga var att i princip allt som jag äter stod med i den listan. Så nu vet jag varför jag oftast är på prima humör. Det är inte för att jag har kalasfina kompisar, bor i en lägenhet jag tycker väldigt mycket om, eller pluggar någonting jag verkligen gillar. Nej, mitt goda humör beror på att jag äter yoghurt till frukost!
Nämen om man skulle gå och bli slacker
Jag har glömt att titta på tv på senaste (låter trovärdigt med tanke på att jag skriver mest hela tiden om Victoria Silverstedt och House, men det är verkligen det enda jag sett den senaste tiden, och House går ju inte ens just nu). Min tv har dammat igen och jag har inte ett dugg koll på någon reklamfilm längre (något man borde ha med fem syskon, eftersom reklamfilms-tävlingar har varit en del av vardagen hela uppväxten. Man kanske borde flytta hem ett tag på träningsläger?) Nu slog jag på tv:n och börjar fatta vad jag har missat. Tydligen går det ett alldeles fantastiskt program på fyran just nu. Jag har sett fem minuter och älskar det! Hela idoljuryn och artister som ska tränas upp. En Anders Bagge som säger "jag älskar dig" och "kram gubben". Kan det bli bättre? Ett idol som piggar upp en sketen onsdag, istället för en slapp söndag. Jag har sagt det förr och säger det igen: tv4, jag älskar dig!
Snart börjar jag speak svengelska också.
Igår satt skönheten (som fyller år idag, hurra hurra) och jag och tittade på Victoria Silverstedts program "my perfect life" och höll på att dö av skratt. Först för att det var så patetiskt och sorgligt, men också för att människan helt och hållet saknar självdistans. Det liv hon lever är helt normalt för henne (iaf som det framställs i programmet. Nu kanske det är Skönheten och jag som är helt dumma och inte fattar att amerikanska tv-kanaler har asmycket humor och lever för ironin). Först satt vi och klagade och sa att "guud vilket hemskt liv, tänk om man var sån!" med avsmak i rösten. Sen efter ett tag, när vinglasen började tömmas, slank det ur oss att det kanske skulle va kul att prova på det livet, bara för en dag eller så. Men självklart bara i studerande syfte. Sen kom vi på att vi förmodligen skulle tappa all verklighetsuppfattning och börja springa runt i värsta Vickan-style och frotera oss i dyra designerplagg och sörpla skumpa med svinrika kändisar på lyxbåt utanför Rivieran.
Idag hade vi födelsedagsmorgon med Skönheten och grattade med tårta, paket och "sång". Och tydligen hade vi blivit mer påverkade än vi trodde av programmet, för det hela slutade med att vi satt uppkrupna i soffa, skönheten klädd i äkta silver, jag filandes på mina naglar (herregud så de såg ut! Det funkade verkligen inte. Jag kunde inte visa mig ute!) och en tredje kompis satt med mobilen tryckt under örat och försökte i panik boka tid hos frippan senare idag, eftersom förra veckans hårfärgning hade börjat visa utväxt. Vi håller på att bli jet set! And I love it! Welcome to my perfect life!
En sjuk hypokondriker
Jag vet att jag alltid har varit ganska mycket för allt som har med läkare, sjukdomar och mediciner att göra, med ett stort fett undantag för sprutor. Inte så att jag jublar högt och gör en liten glädjepiruett så fort jag känner mig krasslig, men jag tycker att det kan vara fruktansvärt spännande att sitta inne i läkarrummet, höra konstiga ord på sjukdomar och få finfina tabletter med mig hem som ett bevis på att jag faktiskt inte bara är hypokondrisk, utan verkligen sjuk på riktigt. Nu har jag tröttnar. Dundertröttnat. Jag är så trött på det att jag skulle kunna offra fem ledighetsdagar, jag menar sjukdagar, i sängen framför how i met your mother och friends, för att slippa vara mera sjuk. Lite feber då och då sitter kanske inte helt fel, men nu håller kroppen på att trassla rejält (läs kosta massor av sällsynta csn-pengar) och inte nog med det så har jag fått ont i halsen.
Det lilla barnet i mig som vanligtvis sväljer banansmakande medicin med största leendet på läpparna har börjat ledsna. Jag tror att jag har gått och blivit vuxen.
Snälla, kom och ge mig en kyss!
Idag besökte jag ett ganska pinsamt ställe där jag kände mig sjukt gammal. Iallafall för gammal för att vara där. För att kompensera bestämde jag mig för att styra upp mitt hem. Storhandlade och fyllde skåpen och kylen med bra grejer. Sånna där saker jag inte har haft på år och dar. Typ mjölk. Och potatis. Och nu är spisen full av bönor som puttrar på i äkta husmor-stil. Känner mig genast i bättre fas med min ålder. När jag ändå är i farten (ska dessutom passa på att slänga ihop en tårta, för sån är jag. Jag bara slänger ihop saker) tänkte jag röja upp lite. Kom på att det kanske är dags att slänga ut julen. Att slänga ut julen betyder i mitt fall att ta ner den vissnade misteln som hänger över dörren. Är det sorgligt och patetiskt att låta en mistel hänga uppe i februari? Eller är det ännu sorgligare att slänga en mistel som man fortfarande inte har blivit kysst under?
