Syrran och jag ska skaffa 99 barn. Det är det som kallas syskonkärlek. Keep it in the family liksom!
Jag vet inte varför, men när det vankas maskerad så kan jag inte hålla mig. Jag går och planerar kostym i flera dagar, tänker ut olika alternativ och spanar i både min egna och kompisars garderober efter lämplig klädsel. Igår på Disneyfest ville syrran, som kvällen till ära var min date (är det nu ska jag springa och haffa första, lämpliga bli-ihop-med-person?) inte vara odjuret (jag hade sett framför mig att glida in lite snyggt som skönheten, i guldklänning och allt) så efter mycket tänkande och sista-sekunden-rotande i garderoben så blev det att gå som Pongo och Perdita. Prickiga kläder och alldeles prickiga armar, ben och självklart ansikte. Och så tunnelbana och buss på det.
Och vem möter vi där, på bussen klockan halv åtta, med prickiga ansikten och en dogie-bag (mitt skämt. Extremt nöjd) från donken? Självklart personen syrran har crush på och som hon lite smått stalkar. Och jag kan verkligen inte fatta att det var hennes inte-vill-träffa-när-man-ser-ut-som-en-hund-med-pommesfrittesfett-runt-hela-munnen person, och inte min!
vilket flyt :)...för en gångs skull
1. konstigt att hon inte ville vara odjuret?
2. äh, stalkar -det var det dummaste jag hört!!
3. skulle jag stalka honom skulle jag väl herregud ha koll på att han var på bussen och därför INTE själv hoppa på i hundsminkning?
4. jag hade inte fett runt munnen din dramtiska och överdrivande dummer.
5. DUMMER!
