Oh Susie

Igår var jag ock fixade pass. Jag väntade i två timmar tillsammans med ett litet barn som jag tar hand om. Satt där bland alla andra desperata människor som snabbt behöver identitet innan de kan lämna Sverige under semestern (eller för jobbet som i mitt fall). Ett par nummer innan det blev min tur kutade jag till spegeln för att se till att jag såg snygg ut. Jag hade tur, håret låg bra, snygga svallade vågor som snällt låg på sin plats och okej smink som skulle få mina ögon att för en gång skull synas på ett passfoto. När det blev min tur tittade jag in i kameran lite underifrån för att få till en schysst vinkel (det fanns ingen hejd på min fåfänga) och klick! togs bilden. Och vad visades på skärmen framför mig? En häxa! Stort osyrligt burr, uppspärrade ögon som lyste ondska, extremt framhävd haka och käke och en ihopknipen mun. Allt det som spegeln sa att jag inte var. Jag skrek till av ren förskräckelse och det gjorde tydligen datorn med. *Poff* sa det och så gick hela strömmen i polishuset. Som mamma sa när jag berättade om vad som hade hänt "du vet att vampyrer inte syns i spegeln" och det känns fint att veta. Jag är en vampyr (och inte en sån där het en som alla är kära i just nu) som får ett polishus att slockna i ren skräck.