Ju sämre desto bättre
Har just varit på middag hemma hos pappa. Fick supersmarrig mat (köttköttkött, hurrar hon som va vegeterian), gott vin och väldigt ätvänlig efterrätt. Men vad sitter jag och tänker på vägen hem, supermätt och katarrpillerknaprande? "Mmmm, va gott det skulle vara med en cheesburgare". Vad är det för fel på mig?
Syrran skjutsade hem mig idag. Första gången vi satt ensamma i en bil. Vi va stencoola och lyssnade på hög musik, som äkta raggare. Kan behövas efter familjen-pappa middag. Som utomstående märker man inget konstigt i början på kvällen. Vi pratar, lagar mat ,dukar och skrattar väldigt mycket. Trevligt, glatt, normalt. Sen, efter några timmar, händer plötsligt nått. En av oss (jag svär, det är inte jag!) börjar plötsligt småsjunga lite. Nästan bara en nynning. En annan hakar på lite lätt. Och sen, på en röd blixtsekund, står vi alla uppradade i musikrummet (jepp, pappa har ett musikrum) med pappa vid pianot och vi barn bredvid.
Och jag skrattar år familjen von Trapp.
Kommentarer
Postat av: M.
hahaha! vi var verkligen stencoola i bilen, och så förstör du det med att berätta sanningen!
men äsch, jag kan ändå köra bil- yay!
Postat av: M.
nu är jag tillbaka som läsare föresten, det känns väldigt bra!
Postat av: Jag
Välkommen tillbaka! Det var ju lite jobbigt att tappa sin enda läsare efter bara ett par dar. Den där självförtroendeboosten jag fick dag två blev lite skavd i kanten.
Postat av: Ms Brown
Jag ser er, ser er så himla tydligt, det låter så härligt, toppenstunder i livet,
en älskare av gråa novemberdgar!
Trackback
