Oh Susie

Jag tar tillbaka det jag skrev i förra inlägget. Lite av det iallafall. Visst, snön är fin och lite kul, men man kan ju inte njuta av den, eftersom man går runt och håller på att frysa bort. Inte nog med att jag var packad som en backpackerrygga på vägen hem från långresa, alldeles full med kläder så jag knappt kunde röra mig. Jag var dessutom tvungen att knata runt i fulaste kängorna som både är hårda och klumpiga. Men hur mycket kläder man än har så finns det ingenting som står emot den vidriga blåsen i ansiktet. Tårarna rinner, kinderna blir blodigt röda så när som på de vita fläckarna där jag förfrös mig förra vintern, och man kan knappt röra munnen. Inte undra på att svenskar ofta uppfattas som stela, våra ansikten har helt enkelt frusit fast. Det som utifrån sett kan tas som ett låtsassmile är helt enkelt bara den minen vi fastnade i en vanlig vinterdag, på promenad med en vän.