Inte är jag någon förälder inte, men en finfin morfar!
Jag är uppvuxen med en väldigt orolig morfar. Så fort man skulle iväg någonstans under sina yngre år (alltså gäller det här fortfarande) så kastade sig morfar på telefonen och med lätt (alltså grav) panik i rösten predikade han om hur man på lättast sätt skulle undvika faror. Första gången jag skulle ut och resa själv höll han på att tuppa av av oro, och har alltid envisats med att få skjutsa till diverse anslutningstransporter, så han kan ge en sista lektion i hur man lever så ofarligt som möjligt. Till exempel vill han inte att jag ska sola på solsemestrar, eller prata med främmande människor. Sen ska jag akta mig för mat som jag inte är säker på, eller drycker med mer är 2% alkoholhalt (man kan bli full fröken lilla, FULL!). Han tycker även att det är jobbigt att jag är ute och springer på morgonen, eftersom att det kan hända dumheter den tidpunkt då alla klocka människor ligger och sover.
All den här oron har retat mig ganska mycket. Jag har alltid tjafsat emot (jag vet, man borde ha mer respekt för de äldre, men ibland blir jag en liten trotsig tonåring) och sagt att livet är tråkigt utan risker, och dessutom vill inte jag att idioter ska styra över mitt liv. Jag vill kunna leva som jag lever utan att alltid tänka i säkrast möjliga banor.
Nu är min mamma i Mexico, har varit där snart en månad. Syrran och jag fick ett konstigt mail igår, första mailet på nästan en vecka (lite oroväckande bara det. Min mamma gillar att maila) som var fyllt av stavfel och konstiga meningar. Och den första tanke som flyger genom bådas huvuden är inte att mamma är stressad eller har väldigt mycket för sig. Nej nej, vi målade upp värsta tänkbara scenario där mamma ligger instängd i en källare, fastbunden till händer och fötter.
Jag kämpade så mycket för att inte bli som mina föräldrar, att jag aldrig han upptäcka att jag blev mina morföräldrar.
Kommentarer
Postat av: M.
hmmm, rätta mig om jag har fel men det lila håret har jag sett förr.. akta dig du!
Trackback
