Oh Susie

Idag träffade jag två av mina syrror. Den ena av dem frågade om jag kunde installera ett dataspel. När jag hade gjort det fick jag höra att jag var världens mest tekniska syrra. Efter det ville den andra systern att jag skulle koka vatten och fylla hennes varmvattenbehållare, eftersom hade råont i magen. När jag hade gjort det fick jag höra att jag var världens snällaste syster.

I förra inlägget skrev jag att det skulle ta en halvtimme att städa min pyttelägenhet. Det var inte sanning. Jag tvättade idag, och bara den lilla grejen att sedan vika all tvätt tog fyrtio minuter för två personer. Det är vansinne och inte rimligt. Att sedan städa garderoben och plocka ut kläder jag inte använder (blev en minipåse. Och jag klagar på min morfar som är konservativ och inte gillar att göra sig av med gamla prylar..) tog två timmar. Jag kommer fortsätta att springa för livet. Runt runt ska jag kuta kring trekanten, i flykt från mig själv och mitt stökiga (eller pedantiska, det beror på hur man ser på saker och ting) liv. Vi börjar i mogon med femkamp. Are you ready? Den som vinner slipper diska! 

Igår fick jag mitt livs första medalj. Jag sprang vårruset, och precis som alla andra som springer dessa fem km, fick jag ett fint, grönt snöre kring halsen med läcker medaljong, när jag snubblade in över mållinjen på tiden 25 minuter. 

Har varit och knatat runt på långholmen med en kompis idag. Iförd gummistövlar och varmare jacka strosade jag ut, förberedd på regn och rusk och redo att möta dagen. När jag var på väg upptäckte jag att det inte alls regnade, utan bara var ganska mulet och allmänt grått. Och där stod jag, och kände mig dum i mina regnskor.

Går man upp efter fyra timmars sömn för att "fånga dagen" så gör man inget annat än kastar dagen i sjön. Visst, man är vaken hela dagen (jippie?) men man går runt som en drogad hippie på ett litet moln (inget rosa sockervaddsmoln) och väntar på kvällen.

Att knata hem en timme efter soluppgången, vandra över vatten med nyplockad äppelblomma i håret och enbart hålla värmen med pappas stora collagetröja, kan nog vara din finaste känsla som finns. Den kan till och med slå rabarberpaj på klipporna när solen står som högst och vattnet är som varmast.

Jag känner mig så fruktansvärt vuxen idag. Jag var på kunsum på vägen hem och köpte lite roliga varor. Eller kanske inte så roliga, men jag köpte riktiga matgrejer, som man måste laga för att det ska bli ätbart. Koka och blanda och fixa. Känner mig som värsta Nigellan här i mitt kök, men förklädet påknutet och håret uppsatt.

Min syster, jag säger inte vilken av dem, har gått och dragit på sig svinkoppar, så här lagom till svininfluensantider. Jag har tyckt att det är oerhört komiskt, och självklart kallat henne lilla grisen, svinet, svinsyster etc. jag har haft råkul. Det har inte hon. Nu börjar jag förstå uttrycket "somliga straffar gud med detsamma" och att det tydligen även gäller för ateister, som inte tror på någon gud. Jag upptäckte nämligen en liten koppa på mitt ben, som inte kan komma från något annat än ett äkta svin.

På min skola, utanför stan, där får vi läxor att skriva novell och läsa böcker. Jag tycker att jag går på en trevlig skola.

Jag spanade in mig själv i spegeln idag (har man ingen annan att titta på så får man ta det som finns till hand). Upptäckte att jag bara har snodda kläder på mig. Bikini från kompis (jepp, right, jag har inte tvättat på länge), t-shirt från en kompis, tröja från pappa, skor från en annan kompis. Och när jag tänker efter vad har har haft på mig i helgen så är det mammas och syrran bästa plagg.

Det är lördagkväll. Solen skiner, grillar är tända och kompisarna sitter i vitan och goffar korv med bröd. Och vad gör jag? Jag sitter ensam hemma, med grillrökluktande hår, eftersom jag var med och grillade i en timme, och pluggar. På en lördagkväll. Läser bok, äter smörgås och dricker te. Mitt liv är så fruktansvärt spännande.

Jag sitter ofta och plinkar på Jolene (min gitarr) när jag är ensam hemma. Och eftersom jag bor ensam (eller okej, jag har ju mina fiskar, men de är inge vidare samtalspartner) så blir det rätt ofta. Jag har ett par favoolåtar, som det ofta slutar (och börjar också, för den delen, stackars grannar) med att jag sitter och skrålar med till, i äkta Janis Joplin-anda (vill jag inbilla min iallafall. Jag skrålar nog mest bara. Punkt.). Men ibland slår jag på stort, och lär mig en ny låt, och då måste jag genast ringa syrran och spela upp den gör henne. Jag har börjat förstå att det är jobbigt att vara syster till mig, för idag, när jag ringde med upphetsad röst (nej, inte upphetsad på det viset) så avböjde syster yster så fort hon kunde. Och när jag sa att hon kunde få komma över och lyssna så svarade hon att hon gärna kunde komma över någon dag, och hänga. Punkt. Inget om att lyssna.

Idag fick jag en komplimang (budbäraren som skickade det vidare från komplmanggivaren intygade att det var en komplimang). Jag fick höra att jag har torr humor. Jag vet inte vad torr humor innebär, men inte fan låter det som en komplimang. Jag fick även se en liten imitation av mig själv. Den kändes inte heller så smickrande. Men den var tydligen även den en komplimang. Jag tror jag ska slå upp ordet komplimang. Känns inte som att jag har uppfattat det helt rätt. 

Jag har tänkt på en grej. När man åker kommunalt så spanar man ju alltid efter lediga plaster, där det är så ledigt som möjligt (typ en fyra ingen sitter i, istället för en fyra som redan är okuperad av två personer). (Okej, kanske inte man. Kanske bara är jag som vill sitta själv och sura i min ensamhet). Nu har jag kommit på att det är mycket smartare att sätta sig där det redan sitter andra. Varför? Jo, hellre välja än att bli vald. Sitter man på lediga säten så kommer det ju folk och sätter sig bredvid än tillslut, och trots att jag varje gång hoppas på att få en tvättäkta hottie till granne, så vet jag att jag är kissluktande gubbmagnet (nej, det är inte jag som luktar kiss. Det är gubbarna.) som dessutom attraherar personer som måste sitta och spraka i sätet framför, eller bara vara allmänt störiga. Så från och med nu ska jag bara sätta mig bredvid rosendoftande, tidningsläsande personer jag väljer helt själv.

En av mina finaste kompisar har inte jag träffat på rålänge. Vi går alltid om varandra i tider, och den ena kan aldrig när den andra är redo att hooka. Det blir liksom aldrig av att vi ses. Idag kom han hit. Jag hade lite att läsa till skolan, men tänkte att vi kunde ligga i min säng, läsa böcker och vara sådär allmänt mysiga. Han kom hit. Jag började läsa, och eftersom jag var på festival igår, så somnade jag som en sten, rakt ner i boken. När jag vaknade upp var klockan mycket och kompis behövde gå. Jag börjar förstå varför vi aldrig ses. Jag ska sluta klaga på honom. Jag kan nog vara världens tråkigaste kompis.

Jag har en klänning som jag älskar. (Eller okej, jag har fyrtio klänningar som jag älskar, men nu snackar vi om en speciell). När jag köpte den här klänningen så kände jag att "wow, den här är mitt plagg och fy fan vad snygg jag är i den!". Det tyckte bästis också, som var med när jag köpte den. Första gången jag hade på mig den när jag gick ut så blev jag dunder ratad. Så där ratad så man blir spiknykter, kräfta i ansiktet och alldeles generat skrattande, typ "he-heee, hur ska jag snabbast sjunka genom jorden och försvinna från den här helvetesplatsen?". Efter det har inte jag haft på mig finklänningen ute, bara på skolan. Där har den fått svassa runt, men ute, no no, då får den snällt hänga kvar i garderoben medan matte är ute och rastar något annat kjolstyg. Igår fick klänningen på nåder hänga med igen. Och den fick revanch! Och vilken underbar känsla det är när en klänning får tillbaka sin heder!

Jag besökte himmelriket igår. Var hemma hos Em på middag. Hon grilladde goda grejer till middag, ute på hennes trädgård(!!!) (det är annat än min gråa gård, skapad av asfalt, där cyklar blir snodda) och sedan plockade hon fram ett moln av lycka, som fick mig att sväva runt i himmelen gjord av socker. Em's snubbe praktiserar på clotta (jag är inte ett dugg avis. Jag får ju ta hand om hormonstinna tonnisar på min praktik) och får ta med sig massa choklad hem. Så jag satt, med en stor zinkbalja, full av styckbitar, laktris och polly och vräkte i mig choklad. Och sen så kom ostbågarna. 

Igår kände skönheten och jag, som alltid ses och svullar socker på tisdagar, att vi kanske inte borde äta så himla mycket godis ändå. Skönheten, som i vanliga fall är en ytterst rationell människa, får ibland anfall av hypokondri. För tillfället tror jäntan att hon har fått diabetes, så hon sa no no! No sugar! Och jag som har varit på landet med morföräldrar kände att jag har fått i mig socker för en vecka. 

För ett par veckor sedan svävade jag hem av glädje från konsum en gång i veckan. Anledningen till min lycka var att favvo-affären sålde påskliljor för ynka elva små kronor. En guldpeng och en silverpeng för tio knoppar, som efter en natt i vas slog ut till praktfulla favoritblommor som sedan stod i en vecka. En dag slutade konsum att sälja påskliljor. Tydligen var påsken över, och då ska man inte ha solskensknoppar hemma. Det vägrar jag gå med på, så den senaste buketten står kvar hemma. Dock är den inte längre vackert gul och krispig, utan deprimerat hängande och brunfläckig. 

Idag var jag klassmamma in action. Som klassrepresentant gick jag på mitt allra första möte. Inte så att jag inte har blivit bjuden på möten innan, men eftersom jag är en såkallad Pippi Långstrump-representant (har blivit så med tanke på att jag knatar runt i röda strumpbyxor, som tar upp färgen i mitt ansikte på ett inte så smickrande vis, och dessutom trasiga, gula skor. Borde snarare bli kallad fröken korv med bröd, utan korv med bröd, utan bara tillbehör) (Ketchup och senap alltså) så har jag helt sonika missat att gå på allihop. Men idag satt jag där, med alla lärare (och min vapendragare fröken L), sörplandes gratis kaffe och knaprandes på stora berg av tax-free toblerone. Och det var himla kul! Och jag vet precis hur töntig jag låter när jag säger det, med jag går med på det. Jag kan vara den stora kåren-tönten. Det spelar ingen roll, som klassmamma har man viktigare saker att tänka på än att gå runt och spela tuff. Tillexempel vilken sorts choklad som är godast, och hur många bitar man vågar ta innan det blir pinsamt.

Varje söndag har jag tokmånga besökare här på bloggen, i jämförelse med hur många det brukar vara. Och just i söndags skrev jag om min finniga feja. Kul.

När jag var fjorton år och ville bli vuxen så vill inte min kropp bli vuxen. Den envisades med att vara kort, barnslig och extremt outvecklad. Dessutom fick jag aldrig en endaste finne. Då ville jag ha det, för att verkligen bevisa att jag var lika vuxen som jag kände mig. Nu har jag kommit över det. Med råge tillochmed. Känner mig nöjd med att inte vara prickig i ansiktet (eller okej, ett par fräknar skulle inte sitta fel) och vad har hänt? Jo, plupp plupp har fjortonårsdrömmen slagit rot i hela ansiktet. Nu sitter jag här, som en äkta prickig korv (och jag som är veggo..) och skämms över min prickiga kropp, som är ett par år efter. Jag är inte på landet för att enbart njuta, jag är på landet för att slippa bli sedd. 

Nu är jag landetbrutta. Håller till ute i den sörmländska idyllen, pressar kakor klockan tre (väldigt viktigt), läser läskig bok, fast jag blir mörkrädd på nätterna, och har självklart tagit årets första dopp! Dessutom har jag varit fake-valon som behövde smörjas in (so yesterday) och äkta valon, som har fått tydliga märken från linne och shorts. Livet är underbart, och sommaren är fantastiskt. Och inte nog med det, så har jag för fösta gången vunnit i Gin Rummy. Jag kommer ha en himla otur i kärlek i sommar, men det spelar ingen roll. Jag vann!

På tvärbanan idag hände något märkligt. Ett litet pojkspoling-gäng stod och hängde och tjuvsörplade (förmodligen snodda) öl och var allmänt "woho-woohoo-oo, det är valborg och vi dricker bärs, hur coola är inte vi". När jag spatserade förbi började de vissla, säga "hey, bruden, får man ditt nummer?" och fånskratta lite sådär pubertetspinsamt. Jag måste vara minst nio år äldre än dem. Tyckte de att jag såg extremt barnslig ut, där jag kom spatserande i en blommesterkreation, eller tålde de stackars livens ögon bara inte alkohol?

Det är valborg ikväll. Alla kompisarna är på party, och för att citera en av dem så ska man tydligen "supa och knulla" ikväll. Jag kom hem klockan halv tolv, efter att ha druckit ett par folköl, under en middag. Jag slängde av mig kläderna, gled ner i mjukisbyxor, plockade fram en bit chokladtårta som snälla Emma hade bakat, och packade väskan. För jag är nämligen inte bara en tråkig gammal kärring ikväll, imorgon drar bästis och jag ut på landet med hennes morföräldrar. Vi ska läsa böcker, spela Gin Rummy och äta hemgjord mat. Och jag känner att jag äntligen har hittat hem!