Oh Susie

Snart är det jul och då ska man ge julklappar. Jag passade på att beställa hem en trave paket till mig själv nu på morgonen, till frukosten i sängen. Igår var och tittade på nya Harry Potter och blev alldeles nykär once again. Så kom jag på att jag faktiskt inte har alla filmerna och gick genast in på sida på nätet. Just den sidan har just nu en kampanj. Jag kunde inte hålla mig utan budade hem hela bunten som jag inte har. På torsdag är det thanksgiving och det är då jag kommer få mitt paket. Jag älskar högtider! Jul då man ger och thanksgiving då man tacksamt tar emot! Hurra!

Jag jobbar med högstadieelver och det som jag kan sakna från att jobba med små barn är alla roligheter som de säger. Nu behöver jag inte sakna det längre, högstadieelver är minst lika roliga. Satt och pratade om mat med en kille i åttan (jag har blivit känd som den hungriga praktikanten) och han berättade att han gillade mat men aldrig blev tjock. Så tittade han på mig och sa "du blir ju inte heller tjock av att äta mycket. Du blir bara lång". I mitt huvud är jag nu en tremeterskvinna som sitter och pressar ner hela, levande lamm i käften. Lite som jättarna i serietidningar. Det är jag det, hungrig och ständigt växande.

Jag är på praktik och alldeles superslut på kvällarna när jag kommer hem. Därför har det inte orkats med att skriva här på ett tag. Och så idag fick jag äntligen bekräftelse på att jag är en riktigt jäkla bra superlärare. En liten teckning på en bänk fyllde mitt hjärta med stolthet och såpass mycket energi att jag återigen orkade skriva här. Tack snälla J! Du gjorde min dag.

Jag har på mig strumpbyxor (100 den, tjocka som bara den), pyamasbraller, långärmad t-shirts, pappas gamla slitna tjocktröja och ligger nerbäddad i sängen under duntäcke och filt och surplar te. Älskade, lilla otätade vindsvåning- nu är det visst vinter igen.

Idag hinner jag inte tvätta håret, eftersom jag har suttit med min kaffekopp och varma morgonrock alldeles för länge och drömt om varma sommardagar. Det löser jag genom att ta på mig en genomskinlig klänning. Så var det fokusproblemet fixat.

Jag tittade igenom bilderna som togs under den tiden som jag inte skrev här på Oh Susie och kom fram till att det som jag har gjort mest är att skratta, äta våfflor och se hur det sakta blir höst. Och äta kakor. Som dagen då mamma kom över med de största hallongrottor som hon hade köpte på kondiset på hörnan.

Ibland brukar jag tänka på folk i färger. Min syrra Stella har sen dagen hon föddes varit alldeles solklart gul för mig och mamma är blodröd och så är det bara. Färgen jag själv ser mig som är precis den samma som på namnsdagsrosorna som kom med posten imorse. Så fint att det är den 26e oktober!

Ganska ofta blir jag ganska dålig på kort. Ibland blir jag direkt ful och så kan det hända att jag blir ruggig. Då gäller det att logga in på facebook innan någon annan gör det och tagga av bilden fort som ögat. Men så händer det ibland att man passerar gränsen för fulhet. Det har gått förbi vad som är skämmigt och genant och kvar finns bara en helt otroligt otäck bild som man inte annat än kan skratta så tårarna forsar ner över kinderna åt. Då är det bara att visa opp ett. Igår skrev jag att det gjordes bort på scen i göteborg. Idag fick jag se bevis på  det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är såhär som jag ser ut.

Igår hoppade jag på en buss som efter sju timmar hade tagit mig till göteborg. Där dansades och kramades det och chipsen pressades in i alla käftar. Och så gjordes det borts lite på scen och så kördes det sumobrottning på det. Sen var det bara att bestiga bussen igen och åka tillbaka till huvudstaden. Nu är det söndagkväll och jag är trött som aldrig förr och har inte tidigare ogillat distans och långsamma tåg så mycket som nu.

Hej! Jag har haft en liten paus från Oh Susie. Vad jag har gjort istället under de dagarna får ni se en annan gång, när min dator inte känner att det är skitsegt att ladda upp bilder och internet tycker att det där med att ladda sidor inte behöver gå särskilt snabbt. Men det jag kan berätta för er nu är att jag idag gav hemmafrun i mig en liten present. En kärleksgåva sådär mitt i veckan. En superspray fick hänga med hem från affären idag och oj vad rent det är hemma hos mig! Mitt badkar lyser som aldrig förr och jag tror att det är mer skadligt att bada nu är igår. Lite smuts gör inte huden röd och irriterad, men spray, som jag var tvungen att dra på mig plasthandskar vid användning för efter sveda och röda sår kan göra den mest fetthaltiga huden söndertorkad. Nu är mitt badrum och mitt ytterdörrshandtag alldeles skinande rent och jag kommer aldrig mer få en bakterie i mitt hem. Inte för att jag nödvändigtvis kommer att använda den igen, men för att ett smutskorn förmodligen får varningsvibbar på kilometers avstånd vid en spray. Åh vad jag är kär!

Jag har hemtenta nu. Den ska vara mellan fem och tio sidor lång och inlämnad på måndag kväll. Jag har skrivit en halv sida nu. Detta har aldrig hänt förut, någonsin! Jag, fröken göra allt i sista sekund, har påbörjat en tenta hela fyra dagar innan den ska in! Jag kommer alltså ha, håll i er nu, helgen ledig om allt går som planerat. Och inte nog med att jag är en sådan superstudent så har jag dessutom haft sån tentaångest att jag har fått hallen renstädad (nu är det 29 par skor kvar, vilket betyder att ca 29 par blev inskickade på vinden idag, men det är en helt annan historia som kommer ånga svek och seperationsångest), tvättid bokad, kroppen rastad i joggingspåret och telefonen lagad av reparatör efter ett halvårs trasighet och fransar. Jag är inte klok. Men rackarns redig och effektiv!

I över ett dygn har jag peppat inför den här tidpunkten. Idag, nu alldeles snart, så ska jag för första gången på tre veckor (för mycket sjuka som har legat i vägen) snöra på mig springskorna och ta mig ut på tur. Självklart så börjar det just därför att pissregna nu. Och självklart, just därför, har jag börjat mensa och sura nu. Den enda slutsatsen jag kan dra är att jag är skitkass på att planera.

Jag ligger just nu på min säng och tittar på biggest loser samtidigt som jag balanserar en ask chokladpraliner på magen. Som jag trivs!

Idag kom jag på hur mycket jag gillar att vara jag. Jag är glad för att det är just jag som jag måste umgås med hela tiden för jag är en ytterst angenäm person att sitta fast med. Det tycker iallafall jag. Imorse kände jag mig extremt trött och tung och opepp. Det löste jag genom att dra på mig knallrosa strumpbraller. Vips, så blev min dag så mycket bättre. Sen mitt på dagen när jag hade plöjt igenom fem timmar med hostiga barn och skitfult tecknad skapelseberättelse på film så blev jag sådär paniksugen på godis som man bara kan bli när man inte längre snusar men äter penicillin som suger musten ur hela kroppen. Då traskade jag genast ner till affären och köpte mig den största påsen snask. Inga konstigheter, inga krusiduller. Sen jobbade jag på precis så bra som jag ville. Det betyder att jag fick mycket gjort men inget magsår på kuppen utan istället ett trevligt samtal med en kollega. På vägen hem när jag var alldeles dyngtrött och pirrig i huvudet så traskade jag in på konsum och köpte två paket vindruvor, eftersom jag tycker att det är så gott. Fast jag köpte igen mat för det gjorde jag två minuter senare på Mc Donalds. Helt enkelt för att jag inte orkade laga något och då kände jag att jag kunde få unna mig skräpmat som var precis det jag var sugen på. Nu har jag legat på sängen i en timme och tittat på finalavsnittet av scream queens och jag är så himla glad för att jag är en sån som tittar på såna program, för jag kan inte tänka mig något bättre sätt att spendera ligga-raklång-efter-maten på. Hurra för att jag är jag och hurra för att jag är en riktig slacker!

För en vecka sedan kom bästis Malin hem till mig efter skolan. Vi lagade middag ihop och medan rödbetorna kokade i hela sin evighet så passade vi på att pussas, prata av oss, hoppa och tönta oss framför kameran.

I helgen bar det av ut i skogen där svamp tydligen skulle finnas och plockas. Jag har inte sysslat med denna aktivitet sedan jag var liten men bra gick det och trattisar (det heter egentligen trattkantareller, men är man en riktig svampplockare så säger man trattisar. Det är väldigt viktigt fick jag lära mig av tolvåriga syrran som är expert) (hon är fortfarande så liten att hon måste hänga med ut varje helg. När hon är 24 kommer hon också blogga om att hon har varit ute för första gången på tolv år).

Min kära, älskade syster Maja tog sin symaskin under armen en dag i augusti och for upp till norrland. Hon bor där nu, på en skola tillsammans med några andra fashionistas som också ska bli designers när de blir stora. Igår knatade hon runt i en vit brudskrud och visade upp sig på sin första modevisning (smart sätt att marknadsföra sig på- hej, jag är både begåvad och singel. Och redo som bara den!) och jag var inte där på första raden och klappade upp blodsår i händerna. Jag saknar henne något oerhört! Varje söndag saknar jag att dansa rövardans i pappas vardagsrum tills svetten har tvingat av oss våra tröjor och andan i lungorna har tagit slut och varje dag som jag är på väg hem vill jag ringa och säga "hej, kom och ät hos mig!". Det enda som är bra med att ha blivit ensam lämnad kvar i stan är att hennes garderob står på vid gavel och jag behöver inte ens knacka för att få stiga på. Idag är jag klädd i henne kläder från topp till tå men känner ändå att nä, jag skulle kunna skita i den här vrålsnygga kjolen för när vi är tillsammans så är det trots allt så mycket bättre (jag vet inte hur man infogar you tube fönster här på bloggen, men klicka på "så mycket bättre) (och när låten kör är det bara att gå lös som en äkta tattar-unge och dansa som att det var det sista du gjorde). Puss!

Jag gillar inte att gå upp på morgonen. Det har jag aldrig gjort (fast när jag tänker efter- vem gör det? Här ska jag inte försöka vara speciell) och framförallt inte när jag var tonåring och gick på gymnasiet. Då brukade jag vara extra trött, grinig och morgontaggig när jag hoppade av tunnelbanan och började dra benen mot skolan. Men precis vid trappan som leder upp tunnelbaneåkare från underjorden upp i strålande solljus blev jag alltid på bra humör och fick varmt hjärta som klappade lite snällare. Där stod nämligen den finaste gubbe nästan varje morgon med sin slitna jacka och välstämda gitarr och sjön de allra mest fantastiska sånger med den klaraste röst. När han sjöng "jag ger dig min morgon" brukade jag tänka att "tack snälla farbror, men den har jag redan snott och jag gillar den så väldigt mycket mer än min egna." och den morgonen som "Cecilila Lind" ekade i hela gången så ville jag sätta mig ner och lyssna ett slag tillsammans med en fin vän (Elin) som skulle luta sitt om möjligt ännu morgontröttare huvud mot min axel. Den här mannen stod i ett hav av guldskimmer som smittades av lite grann på de som fick lyssna. Nu står han inte längre vid stationen som går till gamla gymnasieskolan. Nu ekar det av stressade skor med klackar i de kalla gångarna och inte en plockande gitarr. Gubben står nu istället i skanstull och varje morgon som jag rusar till praktiken så gör jag det med lite lättare steg än jag brukar denna arla morgontimme. Ett litet leende, en igenkännande nick och ett "tack så mycket lilla fröken" värmer ett höstfruset hjärta mer än en sovmorgon inbakad i tre duntäcken.